I slutet av maj öppnar Millesgårdens stora utställning om formgivaren och illustratören Stig Lindberg (1916-1982). Utställningen omfattar över 400 objekt – från porslin, tapeter, textilier och industridesign till skisser och illustrationer. Annes Hus på den nedre terrassen görs om till Gunnel och Stigs Hus och det välkända mönstret Berså presenteras i parken utanför. Flera verk har aldrig tidigare visats.

Lennart Hellsings bok Krakel Spektakel, som Lindberg illustrerat, dyker upp i en egen avdelning för små och stora barn/föräldrar.

Stig Lindberg är mer eller mindre närvarande i och omkring de svenska hemmen sedan slutet av 1930-talet då han började att arbeta på Gustavsbergs porslinsfabrik. År 1949 blev han fabrikens konstnärliga ledare. Det var en spännande och dynamisk tid för Lindberg och hans samtida formgivare och konstnärer. De var banbrytande vad gäller material och färger. Kanske inspirerades de också av behovet av ”en vackrare vardag” för alla – ett begrepp som innefattade funktion och estetik i skön förening och som framförallt skulle finnas tillgängligt även för de mindre bemedlade. Här fanns också en folkbildningsambition. Att Gustavsbergs porslinsfabrik ägare var folkrörelsen Konsumentföreningen (KF), skapade stora ekonomiska experimentutrymmen då föreningen köpte och startade flera företag, bland annat Luma som tillverkade glödlampor, radioapparater, teve med mera, men också till exempel bokförlag, varuhus och kursgårdar.

Under de två perioderna (1947-1957 och 1972-1980) som konstnärlig ledare på Gustavsberg utvecklades flera material och tekniker och Lindbergs entusiasm och fantasi resulterade i många populära objekt, både funktionella och dekorativa; keramikvaser, fajanser, serviser med mera. Folkkära objekt som sparbössan Skotten i plast, bruksföremål som servisen Berså, Terma, Spisa Ribb. Men också ovanliga och mindre kända objekt som utegrillen i emaljerad plåt eller teveapparaten Lumavision och en transistorradio för företaget Luma. Mellan perioderna på Gustavsbergs porslinsfabrik hade Lindberg tjänsten som huvudlärare i keramik på Konstfack, men fortsatte under denna tid även att formge vardagsporslin för Gustavsberg.

Få formgivare har varit så produktiva som Lindberg och få formgivare har varit - och är - så folkkära.
Stig Lindberg finns representerad i museisamlingar både i Sverige och internationellt.

Utställningen är ett samarbete med Lars Dueholm-Lindberg, son och förvaltare av Stig Lindbergs arv.

Utställningen är producerad av Millesgården museum i samarbete med den privata samlaren Lee Price. Det är en inofficiell utställning om Dame VivienneWestwood, inte ett institutionellt partnerskap med Vivienne Westwood Limited™ 

Dame Vivienne Isabel Westwood (f. 8 april 1941) var den som introducerade punk- och new romantic-modet för den breda publiken. Med sin originella sömnadskonst, stickningsteknik och politiska aktivism är Vivienne Westwood den äkta punkrockaren!

Utställningen illustrerar fem decennier av mode – från ursprunget i punkens gör-det-själv-anda till  couturens glamour.

Westwood inledde sin imponerande modekarriär under 1970-talet med partnern Malcolm McLaren, punkbandet Sex Pistols manager. Tillsammans skapade de kläder som såldes i sin butik på King’s Road 430 i London. 1970-talets konservativa England chockades av estetiken med bondage-dräkter av skotskrutigt militärtyg, muslintopparutsmyckade med säkerhetsnålar och slagord som ”Destroy” (förstör) över ett hakkors och t-shirts med provokativa bilder som två cowboys nakna från midjan nedåt. Butiken på King’s Road genomgick ett flertal namnbyten – Sex, Seditionaries, World’s End – och med varje förvandling öppnades en ny värld. 

När samarbetet med McLaren upphörde inriktade Vivienne Westwood sig på tradition och hantverk. Från mitten av 1980-talet blev sömnaden en viktig del av arbetet och den självlärda Westwood tillägnade sig nödvändiga kunskaper på området.

Westwoods ”mini-crini”-design från 1985, en kombinerad minikjol och viktoriansk krinolin, blev en vändpunkt. Under de följande två decennierna skapade hon kollektioner inspirerade av klassiska förlagor, i synnerhet av målningar av 1700-talskonstnärerna Jean-Honoré Fragonard, François Boucher och Antoine Watteau. Favoriter som till exempel Bouchers målning Daphnis and Chloe, som ingår i Wallace Collection i London, trycktes direkt på tyget. 

Westwood-logotypen, klotet och korset, som introducerades 1985, är en del av regalierna som drottningen bär vid parlamentets högtidliga öppnande. Tillsammans med Saturnus-ringen står logotypen för tradition och framtid.

1988 träffade Westwood den österrikiske formgivaren Andreas Kronthaler på konstskolan Kunstgewerbeschule i Wien där hon undervisade. Kronthaler flyttade till London och började samarbeta med Westwood. 1991 skapade de sin första gemensamma kollektion och två år senare gifte de sig.

Westwood har under sin långa karriär gradvist förvandlats från en radikal modeskapare till att bli en del av etablissemanget. 1992 tilldelades hon brittiskaimperieorden och 2006 fick hon titeln Dame Commander för sitt bidrag till den brittiska modeindustrin. Hennes kläder och produkter säljs i över 50 länder. 
Westwood fortsätter att vara en galjonsfigur och kreativ kraft inom mode samtidigt som hon förblir en passionerad och engagerad aktivist. Genom åren har både hennes kreationer och hon själv fått en allt tydligare politisk inriktning. Westwood engagerar sig bland annat i kampen för yttrandefrihet, mot klimatkrisen, mot hydraulisk spräckning (fracking) och mot mineralutvinningen i Arktis.

Utställningen, med den engelska samlaren Lee Price som curator, består av cirka 350 objekt designade av Westwood, från 1970- till 2010-talet. Dessutom ingår fotograf Ki Prices bilder av Westwood på glamorösa modevisningar och på Londons gator i samband med politiska manifestationer.

”Jag bygger Italien här.”
Så skrev Carl Milles (1875-1955) år 1923 till en vän när han var i färd med att anlägga det som idag är Millesgården Museum. Från den rymliga nedre terrassen med de monumentala fontänerna leds vi upp genom parken till de övre terrassernas mindre rumsligheter med kolonner, skulpturer och formklippta buxbomshäckar.

Här i konstnärshemmet, där Carl och Olga Milles bodde och verkade, har konstsamlingen, arkitekturen och inredningsdetaljerna influenser från parets resor till Italien. Utanför konstnärshemmet på fasaden till byggnaden som kallas Lilla Ateljén finns en stor freskmålning med motiv av Vesuvius och Neapelbukten av konstnären Jürgen Wrangel 1921.

LISELOTTE WATKINS ITALIEN
Under hösten pågår en utställning med konstnären Liselotte Watkins (f. 1971). Watkins lever och verkar i Italien och har under en period arbetat på Villa San Michele på Capri. I sitt måleri har Watkins bland annat inspirerats av det dagliga livet i hennes närhet i Rom, dit hon och hennes familj flyttade för ett antal år sedan.

Utställningen med måleri och skulptur från åren 2018 -2021 visas i Musikrummet, i Galleriet, i Stora Ateljén samt i den fristående byggnaden Lilla Ateljén. Läs mer längre ned på denna sida.

VILLA SAN MICHELE
Axel Munthe (1857-1949) var på sin tid lika berömd som Carl Milles och Villa San Michele är hans livsverk på Capri. Det finns många likheter med Millesgården.

Den svenska läkaren och författaren skapade i början av 1900-talet ett hem som är omgivet av en förtrollande trädgård som har kallats Italiens vackraste, med en makalös utsikt över Neapelbukten.
I augusti 1949 besökte Carl Milles Villa San Michele och blev fängslad av platsen. I ett brev till den dåvarande intendenten berättas att Munthe lär ha erbjudit Milles att köpa Villa San Michele något år tidigare.

I Musikrummet visas en kortfilm om Villa San Michele.

I sitt måleri har Watkins bland annat inspirerats av det dagliga livet i hennes närhet i Rom, dit hon och hennes familj flyttade för ett antal år sedan. 

Watkins har ägnat lång tid åt att illustrera och måla kvinnor. Under pandemiåret i det stängda Italien ser hon hur de uppehåller sig i och runt sina hem. Bildutsnitten blir tolkningar som främst förmedlar stämningar och känslolägen. Kvinnorna är betraktelser av henne själv och av andra som hon omformar. Vad drömmer de om, vad gör de och vad funderar de på?  

Motiven är fyllda med humoristiska och lekfulla detaljer och möbler som blinkar till konsthistorien påminnande om äldre tiders stilleben och intima rumsskildringar. Färgytan är lämnad näst intill avgränsad i geometriska plan men då och då ger sig en och annan mänsklig närvaro tillkänna.
Andra serier består av målade amforor och annan keramik där grundföremålet hittats på marknader och loppisar. Också de är porträtt av kvinnor och flera av dem visades på Villa San Michele 2019. Till material som hon arbetar med kan även läggas textilier.

Liselotte Watkins Falk föddes 1971 i Nyköping. Efter en tid på gymnasiet bytte hon ut svensk småstad mot Texas där hon hade en avlägsen släkting. Hon började genom rekommendationer på Art Institute i Dallas, inriktning reklam och illustration. Därefter vistades hon under en period i Stockholm men det var efter en flytt till New York i slutet på 1990-talet som karriären tog fart. Watkins blev enormt uppmärksammad för sina modeillustrationer. Bland uppdragsgivarna fanns bland annat: Miu Miu, Prada, Vogue och Elle. Därtill har hon illustrerat ett flertal böcker med bland annat sina egna modeteckningar i Watkins’ Heroine, (Watkins hjältinnor).

Efter en tid i Milano och Paris flyttade hon till Rom där hon slutade jobba med uppdrag och började fokusera helt på sin egen konst. Hon har varit verksam konstnär i Italien i omkring tio år. De senaste fem åren har hon ägnat sig uteslutande åt måleri.

På frågan om någon särskild konstnär eller konsthistorisk period har inspirerat henne svarar hon:
” Här i Rom och Florens är det svårt att undgå renässansen och Bernini och Michelangelo som man måste förhålla sig till. Men jag har även blivit väldigt inspirerad av Cy Twombly (1928-2011) som bodde här i många år. I Milano var det Carla Accardi (1924-2014) och Nathalie du Pasquier (f. 1957). I Paris blev jag besatt av Picasso. New York gav mig Andy Warhol och Stockholm Sigrid Hjertén.”

I utställningen visas ett 20-tal målningar och ett 10-tal skulpturer från åren 2018-2020 i Konstnärshemmet och i Lilla Ateljén. Flera verk har aldrig tidigare visats. 

Utställningen är ett samarbete med Villa San Michele och CF Hill Gallery. Tack även till Italienska Kulturinstitutet.