Carl Milles

Carl Emil Andersson föddes 1875 på Örby gård i Uppland. Som ung konstnär tog han namnet Milles, inspirerad av faderns smeknamn ”Mille”. Modern gick bort när Carl var bara fyra år, ett trauma som präglade familjen.  



Fadern önskade en militär karriär för sonen, men Carl var en drömmare med intresse för natur, vattenväsen, astronomi och mytologi – teman som följde honom genom livet och konstnärskapet. Under skoltiden i Stockholm smet han gärna ner till hamnen och fantiserade om att resa ut i världen.  



Carl var tekniskt skicklig och började som tonåring i snickarlära. Han studerade senare på Tekniska skolan och Högre Konstindustriella skolan (dagens Konstfack), där han tog examen med hedersomnämnande som ornamentsbildhuggare.  



År 1897 reste Carl till Paris delvis med hjälp av ett stipendium och hans syster Ruth följde snart efter. Syskonen deltog i kvällsundervisning på Académie Colarossi och anatomilektioner vid École des Beaux-Arts. Carl gick även på astronomiföreläsningar på universitetet Sorbonne.  



I Paris mötte Carl konstnären Olga Granner. De förlovade sig i hemlighet i Notre Dame år 1900 – ett år som blev avgörande för hans framtid. Under samma år visades hans första större skulptur, Hylas, på Parissalongen och belönades med hedersomnämnande. Skulpturen syns i förgrunden av ett foto från Milles ateljé och i dörröppningen står hans syster Ruth.  Senare det året, efter endast tre år som konstnär, belönades hans bidrag på världsutställningen 1900 med silvermedalj – ett tidigt genombrott som markerade starten på hans karriär.

Redan i början av 1900-talet drömde Carl Milles om att skapa ett museum där konst och natur kunde samspela i ett allkonstverk. Visionen var att skapa en skulpturpark där hans verk kunde visas inramade av terrasser och trädgårdsrum.  



År 1907 köpte Carl och Olga Milles vildvuxen tomtmark på Herserudsberget på Lidingö. Visionen växte i takt med Carls framgångar, och med stöd i ritningsarbetet av sin halvbror arkitekten Evert Milles, började han utveckla platsen.  



Påverkad av nationalromantiska strömningar och konstnärshem i Europa anlades först den övre terrassen med bostad och ateljéer. 1916 tillkom den mellersta terrassen, och i slutet av 1910-talet anlades de första trapporna mellan terrasserna.  



Under 1920-talet omformades hemmet efter inspiration från Italien och en resa till Pompeji. Huset musealiserades, övervåningen förblev privat och rummen närmast ateljén blev till gallerier där hans skulpturer visades för beställare och en internationell publik. Under sin tid i USA mellan åren 1931–1951 skickade Carl brev till sin bror med idéer för Millesgården, med till exempel rullskridskobana, vinteris på Europadammen, simbassäng och en amfiteater. Den nedre terrassen blev sista tillskottet i ett genomtänkt allkonstverk där skulpturer, fontäner och terrasser samverkar i harmoniska siktlinjer.  



Det lilla envåningshuset på nedre terrassen uppfördes 1951 åt Anna Hedmark, sekreterare och värdinna på Millesgården. Huset ritades av Evert Milles och inreddes av Estrid Ericson och Josef Frank.  



För att säkerställa bevarandet för framtiden, bildade Carl och Olga en stiftelse 1936 och Millesgården överlämnades som gåva till svenska folket.

Under tidigt 1910-tal inledde Carl Milles ett stilskifte mot en lättare och mer dekorativ formvärld. Han började arbeta med fontäner och reliefer där mytologiska motiv, dans och rörelse stod i fokus. Inspirationen kom ofta från havets värld med fiskar, najader och tritoner, där vattnet i samspel med bronsets yta skapade en känsla av liv och rörelse. En favorit var Solglitter, där en najad rider på en delfin och vattenstrålar skjuter bakåt från delfinens nos – ett verk Milles själv beskrev som ett av sina mest lyckade.  



Under 1920-talet – hans verkliga glansperiod – fördjupade Milles sitt formspråk i stilen Swedish Grace, den svenska formen av Art Deco. De svenska städerna expanderade och Carl Milles utförde monumentala verk som Europa och tjuren i Halmstad (1924-26), Rudbeckius i Västerås (1923), Folke Filbyter i Linköping (1927) samt påbörjade arbeten till Poseidon i Göteborg och Orfeusfontänen i Stockholm. Uppdragen var ofta i samarbete med arkitekter och beställarna godkände modeller i mindre format innan de kunde utföras i stor skala.  



Samtidigt ökade det internationella intresset för Milles. Han deltog i utställningar i Italien, Tyskland, Österrike, Frankrike och Argentina, och fick stort genomslag vid Världsutställningen i Paris 1925. År 1927 blev han den första icke-brittiska konstnären att få en separatutställning på National Gallery i London (nuvarande Tate Britain). Utställningen turnerade vidare till Lübeck och Hamburg året därpå – ett tydligt tecken på Milles växande internationella betydelse.

Carl Milles anlände till USA första gången 1929. Under resan närvarade han inte bara på vernissagen för sin andra utställning i New York, utan han också träffade de förmögna filantroperna George och Ellen Booth i Michigan. George Booth var på jakt efter en lärare i skulptur för Cranbrook Academy of Art, en konstskola som han höll på att bygga upp utanför Detroit, och Milles blev intresserad.  



Paret Booth var tidningsutgivare. Trots att deras flaggskepp var tidningen Detroit News, bodde de längre norrut på landsbygden i Bloomfield Hills. I slutet av 1920-talet hade George Booth börjat arbeta med Milles vän, den finländska arkitekten Eliel Saarinen, för att förvandla sin lantegendom till ett utbildningscampus som kom att omfatta pojk- och flickskolor, en konstakademi, samt konst- och vetenskapsmuseer.  



Milles övervägde att flytta till Cranbrook och leda institutionen för skulptur. Men det fanns ett litet problem: han ville inte undervisa. Efter två år och många samtal kom Booth och Milles överens om att skulptören endast skulle ”handleda” eleverna i sin ateljé.  



1931 anlände Carl och Olga Milles till Cranbrook, där de sedan bodde i 20 år. Förutom bostaden – där de visade Carls samling av antik skulptur – hade Milles tre ateljéer, varav en med de tio meter i takhöjd som krävdes för att slutföra Orfeusfontänen för Konserthuset i Stockholm. Men Milles ville omge sig med sina skulpturer, precis som på Millesgården. Det räckte inte med de fyra verk som Booth hade köpt – inklusive den lekfulla Jona och valfisken, det enda verk Milles skapade på Cranbrook för campusområdet. 1934 gick Booth därför med på att betala Milles 120 000 dollar – en oerhörd summa under den stora depressionen – för ytterligare 63 skulpturer.  



Gregory Wittkopp, Director, Cranbrook Center for Collections and Research, Maj 2025

Rom med sina antika monument, ståtliga kolonner, livliga piazzor och porlande fontäner förblev en livslång inspirationskälla för Carl Milles. Han började själv samla romerska och grekiska marmorskulpturer år 1915 och återkom ständigt till sin antiksamling som han såg som sitt ’bibliotek’.  



1951 flyttade Carl och Olga Milles tillbaka till Europa efter tjugo år i USA. De slog sig ner på Millesgården – det hem och konstnärscentrum de skapat tillsammans på Lidingö. Där bodde de i en nyuppförd tjänstebostad på den nedre terrassen, tillsammans med Anna Hedmark, en trogen assistent och värdinna för Millesgården. Fram till 1955 delade Carl och Olga sin tid mellan somrarna på Millesgården och vintrarna i Rom.  



Carl och Olga hade blivit amerikanska medborgare och var knutna till The American Academy i Rom, där de hade tillgång till en ateljé och bostad livet ut. Carl arbetade intensivt in i det sista. I ateljén i Rom slutförde han bland annat skulpturgrupperna Aganippefontänen (1952-55) till Metropolitan Museum of Art och St. Martinfontänen för Kansas City.  



Carl Milles avled på Millesgården den 19 september 1955, 80 år gammal. Olga återvände då till Österrike där hon levde fram till 1967. De är båda begravda i det lilla skogskapellet på terrassen kallad ”Lilla Österrike” på Millesgården.  



Ur Carl Milles manifesterande dikt om Millesgården, 1940-tal:



Till Minne av Skapande Feber

Till Lust att Försköna med Konst

Åt Dig, Öde och Folk

Framtid må Visa om Verket var Godt

Carl Emil Andersson föds på midsommarafton den 23 juni 1875 på Örby Gård i Lagga socken, Uppland. Föräldrar Emil Andersson (1843-1910), officer och Walborg Tisell (1846-1879) och syster Ruth (f. 1873). Pappa Emils smeknamn ”Mille” inspirerade barnen Andersson att som vuxna anta familjenamnet Milles.  



Carls mor avlider 1879 och snart gifter fadern om sig med Olga, född Zethrin. Syskonskaran utökas: Tage (f. 1883), Evert (f. 1885) och Eivor (f. 1888).  



Två av Carls syskon skulle komma att arbeta inom kreativa yrken, syster Ruth (1873-1941) som skulptör och halvbrodern Evert (1885-1960) som arkitekt.  



17 år gammal börjar Carl kvällsundervisning på den praktiska Tekniska skolan, där han även blir dagelev från 1895. Somrarna 1895 och 1896 spenderar Carl vid Åtvidabergs Snickerifabrik, han studerade även en tid vis Slöjdinstitutet på Nääs säteri.

Skapar inför sin examen 1897 ett litet hästhuvud i trä. Får avgångsbetyg som ornamentsbildhuggare från Högre Konstindustriella Skolan. Samma år får Carl ett stipendium på 200 kronor av Slöjdföreningen som han använder för att resa till Paris. Där bosätter han sig i ett vindsrum på 28, rue Bertrand.  



Två tidiga förebilder för Carl Milles är skulptörerna John Börjesson (1835-1910) och Tobias Sergel (1740-1814). Hösten 1897 ser Carl Milles konst av Auguste Rodin och tar starka intryck. Två år efter sin ankomst till Paris ställ Carl ut Man från Matinique. Samma år i oktober träffar han sin blivande livskamrat, konstnären Olga Granner.

Deltar i en tävling för Sten Sturemonumentet till Uppsala. Påbörjar förslaget i Paris, bland annat efter att ha skulpterat efter en levande häst i ateljén. Carl emottar i april 1902 ett 4:e pris för monumentets skiss. Carl Milles, konstnärerna Richard Bergh (1858-1919) och Gustaf Cederström (1845-1933) samt studentkåren i Uppsala motsätter sig beslutet och får ett stort genomslag i pressen, varpå beslutet ändras till Carls fördel och han vinner 1:a pris.

Gifter sig med Olga och bosätter sig i München. Carl tar intryck av olika konstnärshem i staden, bland annat Villa Stuck och Lenbachhaus.

Paret flyttar till Sverige 1906 och bor första tiden hos Carls syster Ruth. Hon hade återvänt till Sverige från Paris redan 1903 på grund av dålig hälsa. I samband med flytten börjar Olga ta lektioner i svenska.  



Intensiva arbetsperioder påverkar Carls hälsa. År 1907 reser han till Österrike och Italien för problem med lungorna och bor på ett sanatorium i norra Italien. Efter återkomsten till Sverige påbörjar Carl bygget av konstnärshemmet som står klart för inflyttning sommaren 1909.

Ställer ut flera verk på den viktiga konst- och industriutställningen. Bland verken är olika versioner av Danserskor som visar en ny rörelsefylld och ytdekorativ formgivning. Utställningen är en succé och Milles verk imponerar på besökare och konstkritiker. Han blir även kritiserad av en röst och Milles, som är mycket känslig för kritik, tar illa vid sig trots övrig succé.

Ett flertal beställningar och utställningar bland annat Europa och tjuren till torget i Halmstad. Där även under detta årtionde som han väcker ett stort intresse runt om i Europa.  



Milles medverkar i Göteborgsutställningen 1923 med flera skulpturer, däribland Solglitter som får en central betydelse.

Carl Milles är den förste icke-brittiske konstnär som har en separatutställning på National Gallery i London, Storbritannien.  



Milles har under en längre tid haft tankar på att lämna Sverige. Tankarna dyker ofta upp när någon uttalar sig kritiskt om honom eller hans konst. Han tycker sig också ha känt av andra konstnärers avundsjuka i Sverige.

Genom Eliel Saarinen (1873-1950) kommer Carl Milles i kontakt med mecenaten George Booth som erbjuder honom en tjänst på Cranbrook Academy of Art utan för Detroit Michigan. Carl vill inte undervisa men erbjudandet att vara ”artist in residence” med ett hus och tre ateljéer övertalar honom att börja som ledare för den nystartade skulpturavdelningen.  



Carl får parallellt många beställningar på skulpturgrupper till amerikanska städer och visar även verk på utställningar. Bland de mest betydelsefulla är Brooklyn Museum 1932, The New York World’s Fair 1939 samt en utställningsturné till New York, Boston och Chicago 1941.  



Våren 1933 får Carl Milles stora problem med sina ögon då han drabbas av grön starr. Han läggs in på Harpers Hospital i Detroit avskärmad från omvärlden under en månad. Olga flyttar med till sjukhuset och läser högt för honom för att få tiden att gå. Så småningom blir hans syn helt återställd.  



Carl funderar på att lämna Cranbrook och hitta någonstans att fortsätta bygga sitt allkonstverk med antiksamlingen och egna verk. Han funderar på flytt till Kalifornien, Italien, Sydafrika eller Australien. Till sist fattas beslutet om att flytt tillbaka till Millesgården och om möjligt också införliva sin antiksamling.

Carl Milles tidigare elev Axel Wallenberg (1898-1996) lyckas intressera politikern Axel Gjöres (1889-1979) för antiksamlingen. Gjöres lyckas senare få igenom att samlingen löses in för 600 000 kronor.  



Efter paret Milles hemkomst till Sverige ökar intresset för skulptören och Millesgården. År 1951 besöker 47 000 platser och sommaren 1952 är antalet 120 000.

Carl och Olga bor på Millesgården om somrarna och vintrarna tillbringas i Rom, där Amerikanska Akademin ställt ateljé till Carls förfogande kostnadsfritt och på livet ut. Där tillkom hans sista arbeten i monumental storlek: Guds hand, Aganippefontänen, St. Martin och Spirit of Transportation.  



Till en början hur Carl och Olga en liten våning i andra hand vid via Pepoli vid Aventinen, i närheten av den antika badanläggningen Caracallas termer. När det ges operor där, strömmar musiken upp till deras våning. Deras dåvarande värd begär tillbaka våningen och Carl och Olga flyttar ut och bor därefter på flera olika adresser.  



Rom till trots, längtar Carl tillbaka till Millesgården.

I september skriver Carl Milles en dikt vid sitt skrivbord i Annes hus på Millesgården. Den var tänkt att läsas upp vid en kommande invigning av en flöjtspelande ängel till Stadsparken i Skövde kort därpå, men Carl Milles avlider 80 år gammal den 19 september i Annes hus, före uppförandet av skulpturen.  

Idag spelar du flöjt

för oss församlade här…

Måtte du ofta besöka denna by

Och ofta spela med glädje

Att du kan lämna rapport därovan

med lyckliga känslor

och Gud ler – då han hör dig berätta

The Home and Art of Carl Milles: Millesgården - ett konstnärshem, Arvinius+Orfeus publishing, 2016

Patio and Pavillion: The place of sculpture in modern architecture, Penelope Curtis, Getty Trust Publications 2008

Carl Milles – en biografi, Erik Näslund, Förlag AB Wiken, Höganäs 1991

Between Water and Heaven, Elisabeth Lidén, Stockholm 1986

Carl Milles, Ulf Abel, Stockholm 1980

Carl Milles. Hans liv och hans vänner, Henrik Cornell, Stockholm 1968

Carl Milles. Hans verk, Henrik Cornell, Stockholm 1963

Milles skönhetsvärld, Henrik Cornell, Stockholm 1957

Svensk skulptur. Ett bildgalleri, Stockholm, Rottneros 1952

Milles, Alfred Westholm, Stockholm 1950

Carl Milles, Sixten Strömbom, Stockholm 1948

Carl Milles: an interpretation of his work, Meyric, R. Rogers, New Haven 1940

Carl Milles, Carl G Laurin, Stockholm 1930

Carl Milles, M.P. Verneuil, Bruxelles 1929

Carl Milles, Conrad Köper, Stockholm 1913   

Millesgården, Anders Bergström och Catharina Nolin, Atlantis, 2004

Tusen möjligheters rike: aspekter på Carl Milles monumentalskulptur, Eva Nodin, Atlantis, 2005

Carl Milles antiksamling, Johan Flemberg, Atlantis, 2005