Aktuell och kommande utställningar

JACQUELINE MARVAL
Fauvism Feminism Flamboyance
10 februari - 19 maj 2024

Millesgården Museum är stolta och glada över att få presentera Jacqueline Marval (1866-1932) för den svenska publiken. Marval är en av de färgstarka franska konstnärer som under tidigt 1900-tal fann sin plats på konstscenen och ställde ut jämsides med ikoner som Henri Matisse, Picasso och Maurice Denis. Hon prisades av kritiker och deltog i otaliga utställningar i Frankrike samt internationellt. Poeten och konstkritikern Guillaume Apollinaire beskrev henne 1912 med orden ”En av vår tids mest anmärkningsvärda konstnärer”. 

Trots denna massiva framgång under sin levnad har hon hitintills hamnat i skuggan av sina samtida. Efter hennes död har endast en retrospektiv utställning på museum anordnats, i Grenoble 1987. Den senaste tiden har Marval åter börjat att hamna i rampljuset. Urval av hennes verk har visats på Pusjkinmuseet i Moskva, på Grand Palais, Musée des Beaux-arts i Nantes och senast på Musée Luxembourg i Paris 2021. Utställningen på Millesgården Museum är den första retrospektiva sedan 1987 och består av ett 60-tal verk som spänner över hela hennes konstnärliga verksamhet. Utställningen är ett samarbete med Comité Jacqueline Marval i Paris, förvaltare av den enskilt största samlingen av Jacqueline Marvals verk. Kommitteen och dess medlemmar har under de senaste 40 åren arbetat med inköp av verk samt forskning kring hennes liv.

Jacqueline Marval föds 1866 i Quaix, nära Grenoble i Frankrike. Hon får namnet Marie-Joséphine Vallet. Liksom sin far och mor studerar hon för att bli lärare, dock utan nämnvärd passion. Sin kreativitet finner hon i stället utlopp för i sömnad och i måleri. Efter studierna gifter hon sig och får en son. När sonen Charles avlider, endast sex månader gammal, sker vändpunkten.

Efter dödsfallet beslutar hon sig för att bryta upp, att separera från sin man och bli självständig. Hon lämnar sitt tidigare liv, flyttar till Montparnasse i Paris, och tar sig namnet Jacqueline Marval (Mar+Val från hennes forna namn). I konstens huvudstad finner hon snabbt sin plats i en av stadens kulturella och intellektuella kretsar, där bland andra Pablo Picasso, Henri Matisse, Kees van Dongen, Albert Marquet och Tsuguharu Foujita ingår. Hon är konstnär - självlärd, fri, flamboyant och spontan. Galleristen Berthe Weill, omtalad och flitig mecenat för kvinnliga konstnärer, ställer ut hennes verk 1902. Tre år senare deltar hon i den konsthistoriskt betydelsefulla utställningen på Salon d´automne som skulle ligga till grund för begreppet Fauvisms födelse. Samma utställning där en konstkritiker fördömde de deltagande konstnärerna med Matisse i spetsen och kallade dem les fauves – vildarna. Fauvisternas sätt att måla med oförställda vilda, levande penseldrag och oblandade expressiva färger chockade många besökare.

Liksom konstnärsvännen Matisse förespråkade hon färgens frigörelse. Låt färgen vara motiv, befria den från dess deskriptiva roll, låt den förmedla känslor. Som autodidakt passade det henne att låta teorier, gestaltningsmetoder och ramar som centralperspektiv få lämna plats åt ett mer dekorativt men koloristiskt expressivt måleri. Fauvisternas och samtida konstnärers hyllning av färgen blir ett steg mot modernismen.

Återkommande i Jacqueline Marvals måleri finner vi bekanta anletsdrag; hennes egna. De återfinns inte bara i självporträtt utan också i avbildningar av prostituerade och andra gestalter. Hon är sin egen musa och framställer ofta kvinnokroppen utan idealisering eller försköning, fri. Marval var fri. Så fri hon kunde i en tid då kvinnor varken hade rösträtt, fick signera en check eller bära långbyxor. Marval ställde inte ut i egenskap av kvinnlig konstnär och nekade ofta till liknande propåer. Det var inte hennes könstillhörighet som var det viktiga, utan konsten. 

Marval gör sig ett namn och ställer ut med konstnärer som idag ses som giganter: Picassso, Matisse och Denis. Ett av Marvals verk visades på The Armory Show 1913, i den omtalade utställning där europeisk samtida konst för första gången visades i New York. Samma år får hon uppdraget att måla åtta paneler i den nya teatern Théâtre des Champs-Élysées, en av Europas första art déco-byggnader. 

Under 1920-talet skildrar hon strandlivet i badorten Biarritz, en av de första sommarbadorterna, tillsammans med partnern och konstnärskollegan Jules Flandrin. Där fäster hon den nya trenden solbad på duk. Solgassande sandstränder och vågskvalp med ett myller av människor som kopplar av iklädda svarta baddräkter. I vissa verk låter hon ljuset dominera, och badare och parasoll avtecknar sig som små svarta prickar mot duken. 

Vid kanten av Seine, på 19 quai Saint Michel, bor hon granne med Flandrin, Marquet och Matisse. Prunkande blomsterbuketter mot en fond av Notre Dame och flanerande parisare utgör motiv under de sista åren. Den 28 maj 1932 avlider Marval i cancer, 65 år gammal.

Comité Jacqueline Marval i Paris

L'ART BRUT
Konst som urkraft
1 juni– 8 september 2024

Vad är konst och vem avgör det? Dessa frågor väcker utställningen L’ART BRUT – Konst som urkraft, som öppnar på Millesgården den 1 juni 2024. Uttrycket l’art brut, franska för rå konst, myntades av den franske konstnären Jean Dubuffet (1901-1985). Begreppet syftar på konstnärliga uttryck som tillkommit av upphovspersoner som befunnit sig utanför den etablerade konstvärlden med dess akademiska ramverk. Under sin livstid samlade Dubuffet på sig över 5 000 verk och samlingen har idag utökats till närmare 70 000 verk. I konsthallen är verken organiserade tematiskt och visar geometriska bildkompositioner, färgstarkt måleri med emblematiska figurer och små papperslappar med tecknade bildberättelser varvat med skrifter, skulpturer, alster med djurmotiv och landskapsskildringar. Utställningen på Millesgården är ett samarbete med Collection de l’Art Brut, Lausanne, Schweiz och baseras på 19 schweiziska upphovspersoner och presenterar över 100 verk.

 

Art brut är franska för rå konst, på engelska outsider art och på svenska är benämningen oftast särlingskonst. Men vad är konst? I alla tider har människan på olika sätt skapat för att föreviga och uttrycka det inre känslolivet för omvärlden. Lämningar och avtryck finns över hela världen, i alla kulturer. Finns det en rå och genuin konstnärlig drivkraft hos människan? Är konsten konstruerad av den moderna människan eller finns en uråldrig drivkraft inom oss? Det är frågor som ställs på Millesgårdens kommande utställning L’ART BRUT – Konst som urkraft.  

 

Intresset kring dessa frågor har drivit flera konstnärer och strömningar genom historien där de sökt svaren på den ultimata sanningen och strävat efter att hitta ”ursprunget” – det äkta och oförstörda. Den franske konstnären Jean Dubuffet är en av dem. Sommaren 1945 reste han runt i Schweiz med syftet att studera okonventionell konst och samla in material för att publicera ett antal skrifter i ämnet. Han menade att människans behov av konst är ursprunglig och grundläggande och ville finna exempel på äkta och ofiltrerade – råa – konstnärliga uttryck som inte förvanskats av samhällets konventioner.   Till skillnad från den traditionella konsten, som han kallade l’art culturel, benämnde Dubuffet det han ansåg vara ”riktig” konst som l’art brut – rå konst. Detta tyckte han sig finna hos personer som på ett eller annat sätt befann sig utanför samhällets ramar och normer. Han ville hitta autentiska konstnärliga uttryck som tillkommit utan intentionen att vara just konst, till exempel hos enstöringar, patienter på mentalsjukhus, intagna på fängelser, samt hos barn och hos andra åsidosatta grupper av människor. På sin resa tillskansade han sig både kunskap, han träffade bl a en psykiatriker som sedan länge studerat ämnet, och verk till det som skulle komma att bli hans egen samling.  

 

"Med detta [Art Brut] anses verk utförda av människor opåverkade av konstnärlig kultur, där efterapning, i motsats till vad som händer hos de intellektuella, spelar liten eller ingen roll, så att deras skapare plockar allt (ämnen, materialval, transponeringsmedel, rytmer, sätt att skriva, etc.) ur sig själva och inte från klichéer av klassisk konst eller konst som är på modet. Här bevittnar vi en konstnärlig verksamhet som är helt ren, rå, återuppfunnen i hela sitt varande av dess skapare, baserad enbart på dens egna impulser. Konst i vilken uppfinningsrikedomens funktion manifesteras, och inte den, som ständigt ses i kulturkonsten, av kameleonten och apan."  

 Jean Dubuffet, 1949.  

 

Under sin livstid samlade Dubuffet på sig över 5 000 verk av 133 personer som han donerade till staden Lausanne i Schweiz 1971. Samlingen har växt under åren och består idag av närmare 70 000 verk som finns på Collection l’Art Brut, Lausanne som öppnade för allmänheten 1976.  

 

Utställningen är organiserad tematiskt och börjar med Adolf Wölflis karaktäristiska och geometriska bildkompositioner och Aloïse Corbaz färgstarka måleri med emblematiska figurer. Verk av Adolf Wölfli tillhör de första förvärven i samlingen av Dubuffet och Aloïse Corbaz är en av anledningarna till att samlingen slutligen hamnade i Lausanne. Därefter följer en samling alster som förvärvats från landets mentalsjukhus. Dessa verk kännetecknas av dess format; små papperslappar med tecknade bildberättelser av bland annat Julie Bar och Jules Doudin. Därtill presenteras verk där upphovspersonerna refererar till sina egna jag, med bland annat Justine Pythons skrifter och Gaston Teuschers virvlande motiv och Angelo Meanis skulpturer. Avslutningsvis möter vi bland annat Aloïs Weys imaginära palatsarkitektur och Samuel Failloubaz motiv av djur tillsammans med Benjamin Bonjours landskapsskildringar.  

 

Utställande: Julie Bar, Benjamin Bonjour, Aloïse Corbaz, Gaspard Corpataux, Diego, Jules Doudin, Samuel Failloubaz, Anne-Lise Jeanneret, Pierre Kocher, Hans Krüsi, Angelo Meani, Justine Python, Jean Radovic, Armand Schulthess, Gaston Teuscher, Johann Trösch, Berthe Urasco, Alois Wey och Adolf Wölfli.  

 

https://www.artbrut.ch/  

 

Om utställningen

Utställningen är ett samarbete med Collection de l’Art Brut, Lausanne, Schweiz. Dubuffets stora samling av såväl målningar och skulpturer som installationer, kollage och texter, gav upphov till museet som öppnade 1976 och idag rymmer ca 70 000 verk. 

 

MAGISKA MILLESGÅRDEN
Fotografier av Yanan Li 

Fotograf Yanan Li flyttade till Sverige från Kina år 2000. En av anledningarna var att den berömda Hasselbladskameran kommer härifrån. Kamerans typiska slutarljud hade väckt hans intresse redan när han studerade fotografi i Kina. Idag är han Hasselblad-ambassadör, en av få i världen.

Allkonstverket Millesgården, med sina skulpturer och fontäner gjorde ett starkt intryck på honom. När vi upptäckte hans passion för Millesgården bjöd vi in honom att bli vår fotograf. Samarbetet har bland annat resulterat i dessa fotografier, som invigdes av HKH Drottning Silvia, samt boken The Home and Art of Carl Milles, från 2016.

Hans fotografier gör det möjligt för dig att ta del av ett Millesgården få har möjlighet att uppleva; skulpturparken höljd i magiskt mörker, dimmig gryning eller i färgmättad solnedgång. Han har övernattat här, kämpat sig fram genom snöstormar och lärt känna Millesgården i vått och torrt, dag som natt.

Många fotografer har besökt museet under åren. Men Yanan Lis känsliga ögon och passion utöver det vanliga, förmedlar det vi inser att vi saknat – bilder som fångar det magiska med Millesgården, som väcker känslor och får oss att verkligen känna platsen!

Onita Wass 
VD, Millesgården 2016-2023

Bilderna finns utställda i konstnärshemmet, vid frukostrummet. Yanans bilder är publicerade i boken THE HOME AND ART OF CARL MILLES (2016), som finns att köpa i museibutiken. Ett urval av Yanan Lis bilder finns i även i affischform i museibutiken. 

Cookies
Vi använder cookies för att ge dig en bättre användarupplevelse.