Pressreleaser

VIVIENNE WESTWOOD
Punk & glamour
A PRIVATE COLLECTION
3 oktober – 9 maj 2021

Brittiska Westwoods haute couture har en spännvidd från scenkläder till punkbandet Sex Pistols till franskt 1700-talstil.
I utställningen visas ett stort antal tweedkostymer liksom kaxigt uppdaterade korsetter och krinoliner samt punkscenkläder. Vivienne Westwood fyller 80 år 2021 och har en lång karriär bakom sig och har också vid två tillfällen blivit medaljbelönad av drottning Elisabeth. Alldeles klart är att hon är lika aktuell idag som vid punkeran och finns representerad på bland annat The Museum of fine Art, Houston, Los Angeles county Museum of Art och Victoria and Albert Museum, London.
Idag kallar sig Westwood för ”klimatrevolutionär” och är djupt engagerad i miljöfrågor.

Vivienne Westwoods framgångsrika modekarriär började på 1970-talet med ett samarbete med partnern Malcolm McLaren. McLaren var starkt påverkad av situationisterna, en politiskt revolutionär avantgardistisk rörelse som tog avstånd från kapitalismen och försökte underminera och utmana det borgerliga samhället genom olika aktioner. Tillsammans skapade Westwood och McLaren situationistiskt inspirerade kläder som de sålde i sin butik på King’s Road 430 i London. 1970-talets konservativa England chockades av estetiken med bondage-dräkter av skotskrutigt militärtyg, toppar av muslin utsmyckade med säkerhetsnålar och slagord som ”Destroy” (förstör) över ett hakkors, och provokativa t-shirts med bilder av bland annat två homosexuella cowboyer nakna från midjan nedåt. Plaggen fick stort genomslag när de bars av medlemmarna i rockbandet Sex Pistols. Stilen kallades ”punk” och blev populär bland Londons ungdomar och inledningen på en kreativ revolt mot etablissemanget.

När Sex Pistols löstes upp och punken blev mainstream insåg Westwood och McLaren att ”det vi behövde var idéer och inte sparka in dörrar” (Sarah Morrison, 2012) och drog vidare. Butiken på King’s Road genomgick ett flertal namnbyten - Sex, Seditionaries, World’s End - och varje förvandling öppnade nya fantasivärldar. Westwood gjorde, som Caroline Evans (2007) uttryckte det, ”plundringståg i det förflutna och behandlade historien och kulturen som en maskeradlåda där hon kunde skapa sitt flamboyanta och uppseendeväckande jag”. Paret designade plagg med inspiration av amerikanska indianer, pirater och gjorde underkläder som ytterkläder. Kollektionerna var sprudlande, roliga och smälte ihop med en annan musikrörelse som kretsade kring butiken på King’s Road – New Romantics, en stil som utmärktes av Darcy-skjortor, stövlar med spännen och capes. Under ett besök hos Malcolm i New York, där han numera höll till och sysslade med musik, träffade Vivienne popkonstnären Keith Haring och både upptäckte att de beundrade varandras arbeten. Vivienne använde några av Harings graffiti-inspirerade mönster i sin kollektion, däribland Robot och Barking Diablo Dogs.

När samarbetet med Malcolm upphörde inriktade Vivienne sig mot tradition och hantverk. Från mitten av 1980-talet blev sömnaden en viktig del av arbetet och den självlärda Westwood tillägnade sig nödvändig kunskaper i området. Istället för att protestera mot saker och ting hittade Westwood en kreativ källa inom traditionen och i sina kreationer började hon i allt större utsträckning använda mönster från den brittiska historien och kulturen och traditionella tyger som Lochcarron-tartan och Harris Tweed. Westwood-logotypen med korset och klotet, som introducerades 1985, är typiskt brittisk och en del av regalierna som drottningen bär vid parlamentets högtidliga öppnande. Tillsammans med Saturnus-ringen står logotypen för tradition och framtid. Även om kläderna känns traditionsenliga så har kreationerna inte förlorat sin lekfulla spetsighet, med asymmetriska sömmar och ojämna knapplinjer eller ovanliga kombinationer och strukturer, material och mönster.

Westwood har förvandlats från en radikal modeskapare till att gradvis bli en del av etablissemanget. 1992 tilldelades hon brittiska imperieorden och 2006 fick hon titeln Dame Commander för sitt bidrag till den brittiska modeindustrin. Hon driver firman som bär hennes eget namn och hennes kläder och produkter säljs i över 50 länder och 700 försäljningsställen världen över. Genom åren har både hennes kreationer och hon själv fått en allt tydligare politiskt inriktning. Hon har använt sin ställning för att uttrycka sitt stöd för Occupy-rörelsen, WikiLeaks, Julian Assange och visselblåsaren Chelsea Manning. Hon har kämpat för att den amerikanska indianen Leonard Peltier, som suttit 27 år i fängelse för ett brott han anses oskyldig till, ska bli frisläppt. Westwood stöder också kampen mot klimatkrisen, mot hydraulisk spräckning (fracking) och mineralutvinningen i Arktis. I sin vår/sommar-kollektion från 2010 med titeln Planet Gaia (som syftar på idén om jorden som ett självreglerande system) utsmyckade hon modellerna med slagord för miljön, som “Agera nu, stanna upp, stoppa klimatkrisen”. Westwood fortsätter att vara en framträdande och kreativ figur inom modet samtidigt som hon är en passionerad och engagerad aktivist. Denna utställning belyser hennes över 50 år långa karriär inom modebranschen, från begynnelsen i punken till förvandlingen till haute couture-glamour.

Text: Lee Price, curator och samlare.

Länk till utställningstexter

STIG LINDBERG
29 maj 2021 - 30 jan 2022

I slutet av maj öppnar Millesgårdens stora utställning om formgivaren och illustratören Stig Lindberg (1916-1982). Utställningen omfattar cirka 400 objekt – porslin, tapeter, textilier, industridesign, illustrationer med mera. Annes Hus på den nedre terrassen görs om till Gunnel och Stig Lindbergs Hus och det välkända mönstret Berså visas i stort format bland annat i parken utanför. Flera verk har aldrig tidigare visats.

 Lennart Hellsings Krakel spektakel, vars figur Lindberg illustrerat, presenteras i en egen avdelning för små och stora barn/föräldrar.

Stig Lindberg är mer eller mindre närvarande i och omkring de svenska hemmen sedanslutet av 1930-talet då han var verksam som konstnärlig ledare på Gustafsbergsporslinsfabrik. Det var en spännande och dynamisk tid för Lindberg och hans samtida formgivare och konstnärer. De var banbrytande vad gäller material och färger. Kanske inspirerades de också av behovet av ”en vackrare vardag” för alla– ett begrepp som innefattade funktion och estetik i skön förening och som framförallt skulle finnas tillgängligt även för de mindre bemedlade. Här fanns också en folkbildningsambition. Gustafsbergs porslinsfabrik, vars ägare var folkrörelsen Konsumentföreningen, skapade stora ekonomiska experimentutrymme då föreningen köpte och startade flera företag, bland annat Luma som tillverkade glödlampor, radioapparater, teve m m, bokförlag, varuhus, kursgårdar och mycket mer.

 Under de två långa perioderna (1947-1957 och1972-1980) på Gustafsberg utvecklades flera material och tekniker och Lindbergsentusiasm och fantasi resulterade i många populära objekt både funktionella och dekorativa; keramikvaser, fajanser, serviser med mera. Folkkära objekt som sparbössan Skotten i plast, bruksföremål som servisen Berså, Tema, Ribb. Men också ovanliga och mindre kända föremål och objekt som utegrillen i emaljerad plåt eller teveapparaten Lumavision och en transistorradio för företaget Luma. Mellan perioderna på Gustafsbergsporslinsfabrik hade Lindberg tjänsten som huvudlärare i keramik på Konstfack, men fortsatte under denna tid även att formge vardagsporslin för Gustafsberg.

Få formgivare har varit så produktiva som Lindberg och få formgivare har varit och är så folkkära.
Stig Lindberg finns representerad i museisamlingar från norr till söder i Sverige, men också bland annat i  Norden och i övriga världen.
Utställningen är ett samarbete med Lars Dueholm-Lindberg, son till Stig Lindberg och förvaltare av Stig Lindbergs arv.

LISELOTTE WATKINS ITALIEN
4 september – 21  november 2021

I sitt måleri har Watkins bland annat inspirerats av det dagliga livet i hennes närhet i Rom, dit hon och hennes familj flyttade för ett antal år sedan. 
Watkins har ägnat lång tid åt att illustrera och måla kvinnor. Under pandemiåret i det stängda Italien ser hon hur de uppehåller sig i och runt sina hem. Bildutsnitten blir tolkningar som främst förmedlar stämningar och känslolägen. Kvinnorna är betraktelser av henne själv och av andra som hon omformar. Vad drömmer de om, vad gör de och vad funderar de på?  
Motiven är fyllda med humoristiska och lekfulla detaljer och möbler som blinkar till konsthistorien påminnande om äldre tiders stilleben och intima rumsskildringar. Färgytan är lämnad näst intill avgränsad i geometriska plan men då och då ger sig en och annan mänsklig närvaro tillkänna.
Andra serier består av målade amforor och annan keramik där grundföremålet hittats på marknader och loppisar. Också de är porträtt av kvinnor och flera av dem visades på Villa San Michele 2019. Till material som hon arbetar med kan även läggas textilier.

Liselotte Watkins Falk föddes 1971 i Nyköping. Efter en tid på gymnasiet bytte hon ut svensk småstad mot Texas där hon hade en avlägsen släkting. Hon började genom rekommendationer på Art Institute i Dallas, inriktning reklam och illustration. Därefter vistades hon under en period i Stockholm men det var efter en flytt till New York i slutet på 1990-talet som karriären tog fart. Watkins blev enormt uppmärksammad för sina modeillustrationer. Bland uppdragsgivarna fanns bland annat: Miu Miu, Prada, Vogue och Elle. Därtill har hon illustrerat ett flertal böcker med bland annat sina egna modeteckningar i Watkins’ Heroine, (Watkins hjältinnor).
Efter en tid i Milano och Paris flyttade hon till Rom där hon slutade jobba med uppdrag och började fokusera helt på sin egen konst. Hon har varit verksam konstnär i Italien i omkring tio år. De senaste fem åren har hon ägnat sig uteslutande åt måleri.

På frågan om någon särskild konstnär eller konsthistorisk period har inspirerat henne svarar hon: ” Här i Rom och Florens är det svårt att undgå renässansen och Bernini och Michelangelo som man måste förhålla sig till. Men jag har även blivit väldigt inspirerad av Cy Twombly (1928-2011) som bodde här i många år. I Milano var det Carla Accardi (1924-2014) och Nathalie du Pasquier (f. 1957). I Paris blev jag besatt av Picasso. New York gav mig Andy Warhol och Stockholm Sigrid Hjertén.”
I utställningen visas ett 20-tal målningar och ett 10-tal skulpturer från åren 2018-2020 i Konstnärshemmet och i Lilla Ateljén. Flera verk är aldrig tidigare visats.
Utställningen är ett samarbete med Villa San Michele och CF Hill Gallery.
Cookies
Vi använder cookies för att ge dig en bättre användarupplevelse.