Pressreleaser

Fotografen Dora Kallmus (1881–1963) hade ateljé i Wien och sedermera Paris. Kallmus och hennes ateljé fick tidigt namnet d’Ora, en omformulering av Dora, vilket anspelar på ordet guld. Under sin karriär som fotograf under åren 1907-1957 kom hon att porträttera ett brett spektrum av människor. Den förste konstnären hon fotograferade var Gustav Klimt, och den siste Pablo Picasso. 

Madame d’Oras ateljé blev en fashionabel mötesplats. Aristokrater, skådespelare och modedesigners uppskattade hennes egenskaper, särskilt hennes intuition och hennes talang i att arrangera kläder och accessoarer. Men hjälp av effektiv ljussättning och retuschering såg de avbildade elegantare ut i d’Oras fotografier än de gjorde framför spegeln. Hon var lärling i den berömde porträttfotografen Nicola Perscheids fotoateljé i Berlin och hade även en skolad bakgrund efter att ha varit en av de första kvinnorna att antas till den teoretiska utbildningen på den österrikiska grafiska skolan Graphische Lehr- und Versuchsanstalt. D’Ora visste vilka färgnyanser som gjorde sig bra i svartvitt och hennes intresse för samtida mode bidrog till att hennes modefotografier publicerades i dåtidens största modemagasin. Modellerna i Wien var iklädda kreationer av Wiener Werkstätte och Schwestern Flöge och i Paris av bland andra Balenciaga, Lanvin, Chanel och hattkreatören Madame Agnès. 

År 1925 öppnar hon ateljé i Paris. Framför hennes kamera satt konstnärer, varietéartister och gränsöverskridande personer som Tamara de Lempicka, Tsuguharu Foujita, Maurice Chevalier och Josephine Baker, 

Då hon hade judisk bakgrund, förlorade d’Ora sin ateljé 1940, när nazisterna tog kontroll över Paris. Under de följande åren tvingades hon att gömma sig för de tyska trupperna på den franska landsbygden. Vänner och familj förföljdes. Hennes syster deporterades och mördades. Från 1945, efter att hon lyckats undkomma, riktade d’Ora sitt skarpa men känslosamma fokus annorstädes; i en serie fotografier av krigsoffer på flyktingförläggningar och av skräcken och brutaliteten på parisiska slakthus. För henne representerade kreaturen i väntan på slakt de förföljda judarna. Samtidigt måste d’Ora acceptera celebriteters porträttbeställningar för att klara uppehället. Hennes fotografier från koreografen Marquis de Cuevas extravaganta fest i Biarritz för tvåtusen personer iklädda maskeraddräkter med 1700-talstema är ett exempel. Kontrasterna är häpnadsväckande. 

Utställningen är ett samarbete med Monika Faber och Magdalena Vuković från forskningsbaserade Photoinstitut Bonartes i Wien.

Med anledning av materialets känslighet visar vi under utställningsperioden två olika uppsättningar av vintagefotografier: version två presenteras den 17 maj.
Utställningstexter
Länk till biografier: Personerna framför kameran hos Atelier d'Ora

Presskontakt: randy.jamtlid@millesgarden.se  tel: 070-560 09 03

Skulpturkonsten och dess konventioner har genom epokerna befästs med olika betydelser: porträtt, minnen och monument, dekorationer och arkitektoniska element. Skulpturer har varit figurativa; avbildat och idealiserat, varit non-figurativa och abstraherat. Vad är skulptur? Det är en fråga som konstnären Anton Alvarez (f. 1980) får oss att fundera över.

Skulpturer har en materiell volym och delar rumslig närvaro med betraktaren. 
I Millesgårdens konstnärshem möter Alvarez samtida skulpturer Carl Milles verk och antika samlingar i klassiska interiörer. Milles svarar för tradition och konvention. Hos honom är materialet underordnat formen. Hos Alvarez däremot, är formen underordnad materialet. Alvarez skulpturer tar form, fria från konventioner och utan ambitionen att avbilda. Milles vurm för klassisk skulptur, och inte minst hans fascination för kolonnen, får spelrum i dialogen med Alvarez kannelerade, räfflade, skulpturer. 

Alvarez verk kan upplevas ha taktila och sinnliga kvalitéer. Tillblivelsen är närvarande i fantasin. Betraktaren lockas att titta närmre, frestas att beröra. Det adresserar samtidsfenomenet ASMR (Autonomous Sensory Meridian Response) där intim och multi-sensorisk tillfredsställelse uppnås genom visuell, audiell, taktil eller luktmässig stimulans. 

Alvarez utmanar det traditionella konstverkets beskaffenhet genom att lekfullt undersöka gränsen mellan rollen som konstnär och som ingenjör. Konstnären formger och konstruerar själv verktyget som skapar konstverken och avskriver sig således från tillblivelsen. Alvarez verktyg The Extruder är en storskalig tryckpress som med flera tons styrka pressar ut materia genom olika profiler och munstycken. Formationerna blir till synes förvrängda och plastiska objekt.

Till Millesgårdens utställning har Alvarez under 2022 arbetat med konstgjuteriet Fonderia Battaglia i Milano. Där har Alvarez utvecklat en egen teknik med utgångspunkt i den traditionella tekniken cire perdue – förlorat vax – där han har pressat bivax i kallt vatten. Avhängigt tryck, kraft och hantering antar vaxet den form som blir den slutgiltiga skulpturens skepnad vilken sedan gjuts i brons. Den förlorade formen, det förkastade och osynliga, blir det förevigade och synliga. 

Länk till utställningstexter
Länk till Anton Alvarez hemsida: http://antonalvarez.com/