Samtidigt som Millesgården förvaltar ett konstnärligt arv måste vi förhålla oss till en annan, mörkare sida av Carl Milles. Vi vet att Milles i privata brev har uttryckt protyska sympatier och en beundran för till exempel Hitler.   



Carl Milles var en flitig brevskrivare och lämnade efter sig en samling med tiotusentals dokument, både skickade brev och utkast. Breven ger oss unik inblick i hans konstnärliga arbete såväl som i hans tankar om politik och världsläget, och ger oss också en bild av vad stora kulturpersonligheter talade med varandra om under första halvan av 1900-talet. Sedan år 2000 finns hela brevsamlingen på Kungliga biblioteket och är tillgänglig för både forskare och allmänheten.   



I breven framträder en komplex person som engagerar sig i de flesta av sin samtids stora frågor. Han skrev bland annat om hur konsten borde vara till för alla, och att skolan lär ut för lite humaniora. Han var pacifist och liksom många generationskamrater intresserad av andlighet. Under 1920-talet uttryckte Milles oro för Europas framtid. Han bekymrade sig över stigande inflation och skrämdes av kommunismens spridning. Han vurmade för klassisk konst, musik, litteratur och filosofi.   



Under åren 1931–1951 bodde Carl Milles i USA, där han hade den första professuren i skulptur på Cranbrook Art Academy i Michigan, och han blev 1945 amerikansk medborgare. Fram till andra världskrigets utbrott gjorde han flera resor hem till Europa. 



I flera brev från framför allt 1930- och tidigt 40-tal uttryckte Milles en beundran för ledare som Adolf Hitler och Benito Mussolini. Han fascinerades av deras handlingskraft och planer för samhällsuppbyggnad med satsningar på konst och kultur.   



Dessa åsikter kommer främst fram i privata brev till författarna Verner von Heidenstam och Sven Hedin, samt till Milles österrikiska hustru Olga Milles (född Granner). Det råder ingen tvekan om att Carl Milles uttryckte sympatier för Tyskland och stöd för delar av den nazistiska ideologin. Han gav även uttryck för antisemitiska åsikter. Samtidigt var Milles hållning inte genomgående konsekvent. Han var i grunden humanist och hans personliga engagemang följde inte alltid den ideologiska linje han ibland uttryckte. I vissa brev ifrågasatte han och kritiserade nazismen och utvecklingen i Tyskland. 



Han var aldrig medlem i ett nazistiskt parti eller politiskt aktiv, men han var medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland som bildades i Lund 1937 för att “verka för ett rättvist bedömande av det nya Tyskland”. Uttalandena glesar ut under åren i de brev som finns bevarade. Delar av brevsamlingen visar tecken på att vara inkomplett, vilket skulle kunna tyda på att den vid något tillfälle har rensats – men vi vet inte säkert när, av vem och från vad.   



Carl Milles politiska sympatier har väckt frågor om rimligheten att hylla honom som konstnär och om det går att läsa in politiska värderingar i hans konst. Det har tidigare gjorts ett flertal projekt, initierade både av Millesgården och externa forskare, för att genom Milles egna ord i breven samla in så mycket kunskap om honom som möjligt. Under sommaren 2025 när vi uppmärksammar att det är 150 år sedan Carl Milles föddes med den största utställningen hittills om konstnären och personen Carl Milles är det fortsatt viktigt att lyfta även denna fråga. Det görs både i utställningen och i ett inspelat rundabords-samtal som bjuder in olika röster och perspektiv.   



På Millesgården har vi en viktig pedagogisk uppgift att skapa en plats där konsthistorien inte bara bevaras, utan också diskuteras. Genom fortsatt forskning, öppen dialog och inkluderande program vill vi ge utrymme för reflektion – inte bara om Carl Milles verk och person, utan även om hur vi förstår konst, kultur och ideologi idag – där det är möjligt att både hylla det konstnärliga och kritiskt granska det mänskliga.