Christina Nilsson var det absoluta exemplet på en klassresa – från enkla förhållanden i en torparfamilj i Småland till kungliga palats och internationell berömmelse.
Efter en fattig barndom och att ha upptäckts när hon sjöng folkvisor på en marknad utbildades Nilsson i Stockholm och Paris. Hon debuterade som operasångerska i Paris 1864 i Verdis La Traviata och blev snabbt känd som ett musikaliskt och sceniskt geni. Hennes röst och scenpersonlighet gjorde henne snabbt till sin tids främsta sångerska, särskilt i poetiska och tragiska roller som Lucia di Lammermoor och Faust.
Under sin 24-åriga karriär framförde hon endast 22 roller i 19 operor men blev en av de mest hyllade sopranerna i historien. Hon utnämndes till kejserlig österrikisk-ungersk hov- och kammarsångerska samt kejserlig rysk kammarsångerska. Trots sin karriär på världens främsta operascener, från USA och Kanada till Ryssland och Europa, förblev hon trogen sina rötter och framförde alltid svenska folkvisor, där Fjorton år tror jag visst att jag var blev en publikfavorit. 1887 avslutade hon sin karriär för att gifta sig med greven de Casa Miranda.
Nilsson skrev boken Om röstens utbildning. Några råd till unga sångerskor och komponerade egna stycken. Hon blev mycket förmögen och ägnade sig åt omfattande välgörenhet. Vid sin död donerade hon sin stora konstsamling till Nationalmuseum. Det gjordes inga inspelningar av Christina Nilsson och tyvärr finns inte en enda ton bevarad av den röst som förtrollade publiken världen över. Hon avled 1921.
Föremål i utställningen
Relikvarium: Porträttbyst. Handporträtt i marmor. Bröstdroppar. Cigaretthållare. Mekanisk näktergal. Halsband av matrosers byxknappar. Beundrarbild från drottningen av Spanien.
Katedral: Klänning och gördel i siden med broderier i glaspärlor burna 1868 som Ofelia i operan Hamlet på Théâtre Impérial de l'Opéra i Paris
Kulturparken Småland
Christina Nilsson was the quintessential example of a rags-to-riches story—rising from humble beginnings in a peasant family in Småland to royal palaces and international fame.
After a poverty-stricken childhood and being discovered while singing folk songs at a market, Nilsson was educated in Stockholm and Paris. She debuted as an opera singer in Paris in 1864 in Verdi's La Traviata and quickly became renowned as a musical and stage genius. Her voice and stage presence immediately established her as the leading soprano of her time, especially in poetic and tragic roles such as Lucia di Lammermoor and Faust.
During her 24-year career, she performed only 22 roles in 19 operas but became one of the most acclaimed sopranos in history. She was appointed an Imperial Austrian-Hungarian Court and Chamber Singer and an Imperial Russian Chamber Singer. Despite her successful career on the world’s premier opera stages, from the USA and Canada to Russia and Europe, she remained true to her roots and always performed Swedish folk songs, with I Remember When I Was Seventeen (Fjorton år tror jag visst att jag var) becoming a crowd favorite. In 1887, she retired from her stage career to marry Count de Casa Miranda.
Nilsson wrote the book About Voice Training. Some Advice to Young Singers and composed her own pieces. She became very wealthy and dedicated herself to extensive charity work. At her death, she donated her vast art collection to the Swedish Nationalmuseum. Unfortunately, no recordings of Christina Nilsson exist, and not a single note is preserved of the voice that enchanted audiences worldwide. She passed away in 1921.
Exhibition items
Reliquary: Porträttbyst. Handporträtt i marmor. Bröstdroppar. Cigaretthållare. Mekanisk näktergal. Halsband av matrosers byxknappar. Beundrarbild från drottningen av Spanien.
Cathedral: Silk dress and sash with glass bead embroidery, worn in 1868 as Ophelia in the opera Hamlet at Théâtre Impérial de l'Opéra in Paris
Kulturparken Småland