Vita altaret

 Alice Timander var Sveriges obestridliga premiärprimadonna, en festgäst extraordinaire som under sitt liv närvarade vid tusentals teaterpremiärer och otaliga fester och jippon. Hon fångades för första gången på bild på röda mattan vid premiären av Karl Gerhards revy på Oscarsteatern 1946 och kom att bli en symbol för glamour och extravagans i svenskt nöjesliv under mer än femtio år.



Timander gjorde alltid entré med en spektakulär klädsel som anspelade på tillställningens tema, anlände fashionabelt sent och tog plats längst fram på parkett. Hennes extravagans och ständiga närvaro på röda mattan gjorde henne unik – en profil Sverige varken sett innan eller efter.



Men bakom glittret fanns också en seriös yrkeskarriär som tandläkare, ett yrke hon kombinerade med sitt liv i offentligheten. Hon berättade i intervjuer om att längtan efter att ses och synas bottnade i en inre osäkerhet.



Alice Timander var en ikon inom svensk populärkultur, och såg tidigt fördelarna med att utveckla och använda sig av en grandios offentlig persona. Hon avled 2007 men lever kvar som en av de mest färgstarka gestalterna i svensk nöjeshistoria.



Föremål i utställningen

Katedral: Svart klänning med vita volanger buren 1988 på galapremiären av musikalen Fantomen på operan på Oscarsteatern, samt på Thalias 10-årsjubileum 1990.  Kostymdesign: Göran Alfredsson

Lars-Åke Wilhelmssons samling



Alice Timander was Sweden's undisputed premiere primadonna, an extraordinary party guest who attended thousands of theater premieres and countless parties and events throughout her life. She was first captured on the red carpet at the premiere of Karl Gerhard's revue at the Oscarsteatern in 1946 and Timander remained a symbol of glamour and extravagance in Swedish entertainment for over fifty years.



Timander always made an entrance with spectacular attire that hinted at the event's theme, arrived fashionably late, and took a front-row seat. Her extravagance and constant presence on the red carpet made her a unique figure—a profile Sweden had neither seen before nor has seen since.



But behind the glitter, Timander had a serious professional career as a dentist, a profession she balanced with her public life. In interviews, she discussed how her desire to be seen and noticed was rooted in an inner insecurity.



Alice Timander was an icon of Swedish popular culture, and she was one of the first to see the advantages of developing and using a grandiose public persona. She passed away in 2007 but remains one of the most colorful characters in the history of Swedish entertainment.



Exhibition Item

Cathedral: Black dress with white ruffles worn in 1988 at the gala premiere of the musical The Phantom of the Opera at the Oscarsteatern, and at Thalia's 10-year anniversary in 1990.

Costume Design: Göran Alfredsson

Collection of Lars-Åke Wilhelmsson

 Arja Saijonmaa är en ikonisk finsk-svensk artist och aktivist, känd för sitt djupa engagemang i kultur- och samhällsfrågor. Född i Sankt Michel, Finland, började hon sin karriär som sångerska och blev snabbt en internationellt känd artist med en bred repertoar som sträcker sig från nordiska visor och tangomusik till grekisk folkmusik och modern chanson. Hon har givit ut över 40 album på svenska, engelska, finska och grekiska. 



Ett viktigt samarbete i Saijonmaas karriär var med den grekiske kompositören Mikis Theodorakis, vars musik och politiska engagemang inspirerade henne. Hon introducerade hans verk för en bred nordisk publik och blev en framstående tolkare av hans sånger.



Saijonmaa har också haft framgång som skådespelare, med roller i filmer och på scenen, inklusive en framträdande roll i Bo Widerbergs Fimpen (1974). Hon har deltagit i Melodifestivalen vid flera tillfällen, där bidrag som Högt över havet (1987) och Vad du än trodde så trodde du fel (2005) blivit odödliga klassiker. På statsminister Olof Palmes begravning 1986 framförde hon sin hyllade tolkning av Violeta Parras sång Jag vill tacka livet (1990).



Utöver sin artistiska karriär är Arja Saijonmaa en engagerad människorättsaktivist och FN-ambassadör. Hon har arbetat med frågor som fred, jämställdhet och klimat och fortsätter att använda sin röst för att inspirera och påverka. 



Saijonmaa fick Pro Finlandia-utmärkelsen 1986, och har sedan 1987 varit FN-ambassadör vid UNHCR. Hon valdes in i Melodifestivalens Hall of Fame 2022. 



Föremål i utställningen

Katedral: Vit fotsid klänning buren vid framträdandet av Jag vill tacka livet på statsminister Olof Palmes begravning 1986

Design: Vuokko Eskolin-Nurmesniemi

Privat ägo



Arja Saijonmaa is an iconic Finnish-Swedish artist and activist, renowned for her deep engagement in cultural and societal issues. Born in Sankt Michel, Finland, she began her career as a singer and quickly became an internationally recognized artist with a diverse repertoire that spans Nordic ballads, tango music, Greek folk music, and modern chanson. She has released over 40 albums in Swedish, English, Finnish, and Greek.



A pivotal collaboration in Saijonmaa’s career was with Greek composer Mikis Theodorakis, whose music and political engagement inspired her. She introduced his works to a broad Nordic audience and became a prominent interpreter of his songs.



Saijonmaa has also succeeded as an actress, with roles in films and on stage, including a notable part in Bo Widerberg's Fimpen (1974). She has participated in Melodifestivalen on several occasions, where entries such as Högt över havet (1987) and Vad du än trodde så trodde du fel (2005) became immortal classics. At the funeral of Prime Minister Olof Palme in 1986, she performed her acclaimed rendition of Violeta Parra's song Jag vill tacka livet (1990).



Beyond her artistic career, Arja Saijonmaa is a committed human rights activist and UN ambassador. She has worked on issues such as peace, gender equality, and climate, and continues to use her voice to inspire and influence.



Saijonmaa received the Pro Finlandia medal in 1986, and has been a UNHCR ambassador since 1987. She was inducted into Melodifestivalen’s Hall of Fame in 2022



Exhibition items

Cathedral: White floor-length dress, worn during the performance of Jag vill tacka livet at Prime Minister Olof Palme’s funeral in 1986

Design: Vuokko Eskolin-Nurmesniemi

Private collection

 Barbara Hendricks är en av världens mest hyllade sopraner och en engagerad människorättsaktivist. Född i Arkansas, USA, började hon sin musikaliska resa vid Juilliard School i New York. Hon debuterade på 1970-talet och har sedan dess framträtt på världens främsta operascener och konserthus, känd för sin lyriska röst och känsliga tolkningar av verk av Mozart och Strauss.



Förutom opera har hon en bred repertoar inom romanssång, gospel och jazz och har spelat in över 80 album. Hon har samarbetat med ledande dirigenter och orkestrar och är lika uppskattad för sina framträdanden på mindre scener som för sina storslagna tolkningar på operascenen.



Utanför scenen har Hendricks gjort ett stort avtryck som humanitär. 1987 var hon den första att utses till goodwill-ambassadör för FN:s flyktingorgan (UNHCR) och hon utsågs 2002 till hedersambassadör på livstid. 1998 grundade Barbara Hendricks Foundation for Peace and Reconciliation. 



Föremål i utställningen

Katedral: Pärlbroderad långklänning och pälsbrämad cape burna 1993 vid framträdande i Blå hallen på Nobelfesten

Design: Göran Alfredsson / Thalia 

Göran Alfredssons samling



Barbara Hendricks is one of the world's most acclaimed sopranos and a committed human rights activist. Born in Arkansas, USA, she began her musical journey at the Juilliard School in New York. She debuted in the 1970s and has since performed on the world's foremost opera stages and concert halls, known for her lyrical voice and sensitive interpretations of works by Mozart and Strauss.



In addition to opera, she has a broad repertoire that includes art songs, gospel, and jazz, and has recorded over 80 albums. She has collaborated with leading conductors and orchestras and is as appreciated for her performances in intimate venues as she is for her grand interpretations on the opera stage.



Offstage, Hendricks has made significant contributions as a humanitarian. In 1987, she was the first to be appointed as a goodwill ambassador for the UN Refugee Agency (UNHCR) and was named an honorary lifetime ambassador in 2002. In 1998, she founded the Barbara Hendricks Foundation for Peace and Reconciliation.



Exhibition Item

Cathedral: Pearl-embroidered evening gown and fur-trimmed cape worn in 1993 during a performance in the Blue Hall at the Nobel Banquet 

Design: Göran Alfredsson / Thalia

Göran Alfredsson's collection

 Ellen Rasch var en framstående svensk ballerina och koreograf, känd för sina eleganta tolkningar av klassiska baletter och sitt arbete för att främja danskonsten i Sverige. Hon föddes i Stockholm och utbildade sig vid Kungliga Teaterns balettskola, där hon tog examen 1938.



Rasch debuterade som ballerina vid Kungliga Operan i Stockholm och blev snabbt en av Sveriges mest uppskattade dansare. Hon tolkade flera huvudroller i klassiska baletter som Svansjön och Giselle, där hennes teknik och uttrycksfullhet hyllades av både publik och kritiker. Hennes karriär tog henne även till scener utanför Sverige, där hon gjorde gästframträdanden i bland annat Danmark och Finland.



Utöver sin danskarriär medverkade Rasch i flera filmer, däribland Eldfågeln (1952) och Balletens röda skor (1948), och bidrog därmed till att popularisera balett för en bredare publik. Hon arbetade senare som koreograf och danspedagog, där hon spelade en viktig roll i att utbilda och inspirera nya generationer av dansare.



Ellen Rasch var en pionjär inom svensk balett och tilldelades flera utmärkelser för sina insatser, däribland Carina Ari-medaljen (1963), officersgrad av den franska Arts et Lettres-orden (1982), och Litteris et Artibus (1987). Hon dog 2015. 



Föremål i utställningen

Relikvarium: Vit huvudbonad buren som Odette i Svansjön, 1950-tal. 

Katedral: Vit tutu buren 1953 i rollen som Odette i baletten Svansjön på Kungliga Teatern i Stockholm

Dansmuseet



Ellen Rasch was a distinguished Swedish ballerina and choreographer, known for her elegant interpretations of classical ballets and her efforts to promote the art of dance in Sweden. She was born in Stockholm and trained at the Royal Theatre's Ballet School, graduating in 1938.



Rasch made her debut as a ballerina at the Royal Swedish Opera in Stockholm and quickly became one of Sweden’s most celebrated dancers. She performed several leading roles in classical ballets such as Swan Lake and Giselle, where her technique and expressiveness were praised by audiences and critics alike. Her career also took her to stages outside Sweden, including guest performances in Denmark and Finland.



In addition to her dancing career, Rasch appeared in several films, including The Firebird (1952) and Ballet's Red Shoes (1948), helping to popularize ballet among a wider audience. She later worked as a choreographer and dance teacher, playing a crucial role in educating and inspiring new generations of dancers.



Ellen Rasch was a pioneer in Swedish ballet and received several awards for her contributions, including the Carina Ari Medal (1963), an officer of the French Order of Arts and Letters (1982), and Litteris et Artibus (1987). She passed away in 2015.



Exhibition Items

Reliquary: White headdress worn as Odette in Swan Lake, 1950s

Cathedral: White tutu worn in 1953 in the role of Odette in the ballet Swan Lake at the Royal Theatre 

Dansmuseet

 Kjerstin Dellert var en av Sveriges mest framstående operasångerskor och kulturpersonligheter, känd för sin starka scennärvaro och sitt stora engagemang för konsten. Hon föddes i Stockholm och utbildade sig först till skådespelare innan hon fann sin plats inom musiken. Dellert studerade sång i Sverige och utomlands och debuterade som operasångerska 1951 i Sveriges Radio.



Under sin långa karriär framträdde Dellert på operascener runt om i världen och var knuten till Kungliga Operan i Stockholm under flera decennier. Hon gjorde sig känd för sina tolkningar av stora sopranroller, såsom Tosca, Salome och Rosalinda i Läderlappen. Hennes röst och sceniska uttryck hyllades för sin intensitet och känslomässiga styrka.



Förutom sin operakarriär hade Dellert en stor roll som teaterchef. Hon var konstnärlig ledare för Ulriksdals slottsteater Confidencen från 1976 och framåt. Under hennes ledarskap blev Confidencen en levande kulturscen, där hon bland annat återupplivade barockoperor och skapade nya möjligheter för klassisk musik och teater.



Dellert var också en offentlig person som syntes i flera tv-program och i olika samhällsdebatter, där hon ofta lyfte fram konstens betydelse. Hennes insatser inom kulturen belönades med flera utmärkelser, bland annat Litteris et Artibus. 



Kjerstin Dellert avled 2018.



Föremål i utställningen

Relikvarium: Lyckokastanj

Katedral: Vit svandunskappa buren 1978 på skivomslaget Carl Gustaf “Skillingtryck och gamla kända visor”

Ulriksdals slottsteater - Confidencen 



Kjerstin Dellert (1925 - 2018)  Kjerstin Dellert was one of Sweden’s most distinguished opera singers and cultural personalities, known for her commanding stage presence and deep commitment to the arts. Born in Stockholm, she initially trained as an actress before finding her true calling in music. Dellert studied singing both in Sweden and abroad and made her operatic debut in 1951 on Swedish Radio.



Throughout her long career, Dellert performed on opera stages worldwide and was a prominent figure at the Royal Swedish Opera for several decades. She became renowned for her interpretations of major soprano roles such as Tosca, Salome, and Rosalinde in Die Fledermaus. Her voice and dramatic expression were praised for their intensity and emotional power.



Beyond her operatic career, Dellert played a major role as a theatre director. She was the artistic director of Ulriksdal Palace Theatre Confidencen from 1976 onwards. Under her leadership, Confidencen became a vibrant cultural venue where she revived Baroque operas and created new opportunities for classical music and theatre.



Dellert was also a public figure who frequently appeared on television and engaged in societal debates, often advocating for the importance of the arts. Her contributions to culture were recognized with several awards, including Litteris et Artibus.



Kjerstin Dellert passed away in 2018.



Exhibition Items

Reliquary: Lucky chestnut. Cathedral: White swan-feather cape worn in 1978 on the album cover Carl Gustaf: Skillingtryck och gamla kända visor

Ulriksdal Palace Theatre - Confidencen

 Naima Wifstrand var en av Sveriges mest mångsidiga och nyskapande scenkonstnärer under 1900-talet. Hon debuterade som operettsångerska 1908 och blev snabbt en av de mest framstående inom genren, med framgångsrika roller på teatrar som Oscarsteatern och Vasateatern i Stockholm. Bland hennes minnesvärda operettroller fanns Sylva Varescu i Csardasfurstinnan, en roll hon återkom till under hela sin karriär och spelade totalt 1036 gånger. 



På 1930-talet lämnade Wifstrand operettscenen och började komponera musik för revyer och pjäser, bland annat för Ernst Rolfs och Karl Gerhards produktioner. Hon var också en pionjär som kvinnlig regissör och satte upp operetter och teaterföreställningar både i Sverige och utomlands.



Efter karriären som bejublad operettsångerska gjorde hon magnifik comeback som dramatisk tragedienne och karaktärsskådespelare på scen och i film. Hon blev en central gestalt vid Stockholms Stadsteater från dess grundande 1960, där hon bland annat gjorde hyllade insatser som Fru Alving i Henrik Ibsens Gengångare.



På film medverkade hon i flera framstående produktioner, bland annat Ingmar Bergmans internationella genombrott Sommarnattens leende (1955), men även i Det sjunde inseglet (1957) och Ansiktet (1958). Dessa roller förstärkte hennes rykte som en skådespelare med stort psykologiskt djup och konstnärlig integritet och hon beskrevs av Bergman som “En av våra verkligt stora” och av Karl Gerhard som “den strålande, fantastiska, oemotståndliga”. 



Naima Wifstrand avled 1968.



Föremål i utställningen

Katedral: Vit sidenklänning med pärlbroderi buren 1955 i filmen Sommarnattens leende

Design: Mago

Svenska Filminstitutet



Naima Wifstrand (1890 - 1968)  Naima Wifstrand was one of Sweden's most versatile and innovative performing artists of the 20th century. She made her debut as an operetta singer in 1908 and quickly became one of the genre's leading figures, enjoying successful roles at theaters like Oscarsteatern and Vasateatern in Stockholm. Among her most memorable operetta roles was Sylva Varescu in The Csárdás Princess, a role she revisited throughout her career and performed a total of 1036 times.



In the 1930s Wifstrand left the operetta stage and began composing music for revues and plays, including productions by Ernst Rolf and Karl Gerhard. She was also a pioneer as a female director, staging operettas and theatrical performances both in Sweden and abroad.



After her celebrated career as an operetta singer, she made a magnificent comeback as a dramatic tragedienne and character actress on stage and in film. She became a central figure at the Stockholm City Theatre from its inception in 1960, where her performances included acclaimed roles such as Mrs. Alving in Henrik Ibsen's Ghosts.



In film, she appeared in several prominent productions, including Ingmar Bergman's international breakthrough Smiles of a Summer Night (1955), as well as The Seventh Seal (1957) and The Magician (1958). These roles reinforced her reputation as an actress with profound psychological depth and artistic integrity. Bergman described her as "one of our truly great" artists, and Karl Gerhard called her "the radiant, fantastic, irresistible."



Naima Wifstrand died in 1968.



Exhibition items

Cathedral: White silk dress with pearl embroidery, worn 1955 in the film Smiles of a Summer Night

Design: Mago

Swedish Film Institute

 Petra Mede är en av Sveriges mest mångsidiga och uppskattade artister. Hon föddes 1969 i Stockholm och växte upp i Partille utanför Göteborg. Hon utbildade sig först till dansare vid Balettakademien i Göteborg, men en ryggskada ledde henne till en ny bana som komiker och programledare. Hennes karriär tog fart i humorprogrammet Parlamentet (2007) och två år senare vann hon utmärkelsen "Årets kvinnliga komiker" vid Svenska Standupgalan.



Petra Mede har gjort sig känd för sin intelligenta och självsäkra humor samt för sin skicklighet som programledare. Hon har lett Melodifestivalen två gånger (2009 och 2016) och Eurovision Song Contest, både 2013 i Malmö och 2016 tillsammans med Måns Zelmerlöw i Stockholm. Hennes arbete med Eurovision hyllades internationellt och hon programledde med Graham Norton jubileumsprogrammet “Eurovision’s Greatest Hits” (2015). Hennes många insatser i Eurovisionsammanhang har cementerat hennes plats som en av Sveriges mest respekterade underhållare och hon valdes in i Melodifestivalens Hall of Fame 2023. Hon har också varit programledare för bland annat Guldbaggegalan, QX-gaygala, Kristallen, Let’s Dance (sedan 2021) samt varit julvärd i SVT (2013). 



Utöver sitt arbete roll som programledare har Mede skådespelat i flera produktioner, inklusive den populära TV-serien Bonusfamiljen. Hon är även författare (med Anna Granath) till självbiografin Mera självkänsla än du kan hantera (2008), och romandebuterade med Skam och högmod i Sävedalen (2020) som följdes av Svindlande stunder i Blackeberg (2022).



Petra Mede är en av Sveriges mest framstående och älskade underhållare, känd för att förena elegans med en unik scennärvaro och komisk briljans.



Föremål i utställningen

Katedral: Grårandig galaklänning buren som programledare för Guldbaggegalan 2016

Design: Lars Wallin

Lars Wallin Archive



Petra Mede is one of Sweden’s most versatile and beloved entertainers. Born in Stockholm and raised in Partille, outside Gothenburg, she originally trained as a dancer at the Ballet Academy in Gothenburg. However, a back injury led her to shift careers, and she found success as a comedian and television presenter. Her breakthrough came in the comedy show Parlamentet (2007), and in 2009 she was named "Female Comedian of the Year" at the Swedish Stand-up Gala.



Mede is known for her sharp wit, confidence, and remarkable stage presence. She has twice hosted Melodifestivalen (2009 and 2016) and is internationally acclaimed for hosting Eurovision Song Contest—solo in Malmö (2013) and alongside Måns Zelmerlöw in Stockholm (2016). She also co-hosted Eurovision’s Greatest Hits (2015) with Graham Norton. Her numerous contributions to Eurovision earned her a place in Melodifestivalen’s Hall of Fame in 2023.



Beyond Eurovision, Mede has hosted the Guldbagge Awards, QX Gay Gala, Kristallen, and Let’s Dance (since 2021) and was Sweden’s Christmas Eve host on SVT in 2013. As an actress, she has appeared in popular productions such as Bonusfamiljen, and as an author, she co-wrote Mera självkänsla än du kan hantera (2008) and debuted as a novelist with Skam och högmod i Sävedalen (2020), followed by Svindlande stunder i Blackeberg (2022).



Petra Mede is widely regarded as one of Sweden’s premier entertainers, known for blending elegance with comedic brilliance.



Exhibition Items

Cathedral: Gray-striped gala gown worn as host of the Guldbagge Awards in 2016.

Design: Lars Wallin

Collection: Lars Wallin Archive

Zarah Leander är en av Sveriges mest mytomspunna divor – dyrkad som få och mer myt än verklighet. Med sin djupa altstämma, teatrala utstrålning och gåtfulla aura definierar hon begreppet "diva" i ordets mest storslagna mening. Hon föddes som Sara Stina Hedberg i Karlstad och inledde sin karriär som revyartist i Sverige innan hon blev en internationell stjärna.



På 1930-talet gjorde Leander succé i Sverige med sin medverkan i revyer av Ernst Rolf och Karl Gerhard. Hennes unika röst och scenpersonlighet väckte snabbt uppmärksamhet, och 1936 flyttade hon till Tyskland, där hon blev en av UFA:s största filmstjärnor under det nazistiska Tredje riket. Filmer som Die große Liebe och La Habanera gjorde henne till en idol, men hennes samarbete med det nazistiska propagandamaskineriet gjorde henne kontroversiell, både under och efter kriget. 



Efter andra världskriget återvände Zarah Leander till Sverige och trots att hon först mötte hård kritik lyckades hon bygga upp en ny karriär som konsertsångerska och turnerade i Europa under flera decennier. Hon blev känd för sina dramatiska tolkningar av låtar som Vill ni se en stjärna? och Sång om syrsor. Hon avled 1981.



Kulten kring hennes eftermäle och relation till Nazityskland har utretts av bland annat Tiina Rosenberg i forskningsprojektet “Vill ni se en skamstjärna - se på Zarah” som ledde fram till boken Bögarnas Zarah (2009), och av Bosse Schön i “Sanningen om Zarah Leander - Säkerhetspolisens hemliga akt” (2009).



Föremål i utställningen

Relikvarium: Relikskrin med äkta hår. Medalj. cremerouge.

Katedral: Vit långklänning och kappa med strutsbräm och strasstenar. Favoritplagg buret vid många scenframträdanden, bl.a. på Gröna Lund 1973

Curt Delanders samling

Sebastian Duran och Hans Christian Duran 



Zarah Leander is one of Sweden’s most legendary divas—worshipped like few others and more myth than reality. With her deep alto voice, theatrical presence, and mysterious aura, she embodies the concept of the "diva" in its most splendid sense. Born Sara Stina Hedberg in Karlstad, she began her career as a cabaret artist in Sweden before becoming an international star.



In the 1930s, Leander achieved success in Sweden with her performances in revues by Ernst Rolf and Karl Gerhard. Her unique voice and stage personality quickly drew attention. In 1936 she moved to Germany, where she became one of UFA's biggest film stars during the Nazi Third Reich. Films like Die große Liebe and La Habanera made her an idol, but her collaboration with the Nazi propaganda machine rendered her controversial, both during and after the war.



After World War II, Zarah Leander returned to Sweden and, despite initially facing harsh criticism, managed to rebuild her career as a concert singer and toured Europe for several decades. She became renowned for her dramatic interpretations of songs such as Vill ni se en stjärna? (Do you want to see a star?) and Sång om syrsor (Song about crickets). She passed away in 1981.



The cult surrounding her legacy and her relationship with Nazi Germany has been explored by researchers like Tiina Rosenberg in the project "Vill ni se en skamstjärna - se på Zarah" (Do you want to see a star of shame? Look at Zarah), which resulted in the book Bögarnas Zarah (The Zarah of the Gays’) in 2009, and by Bosse Schön in "Sanningen om Zarah Leander - Säkerhetspolisens hemliga akt" (The Truth about Zarah Leander - The Secret Files of the Security Police) in 2009.



Exhibition items

Reliquary: Relikskrin med äkta hår. Medalj. cremerouge. Cathedral: White evening gown and cape with ostrich trim and rhinestones. A favorite outfit worn at various stage performances, including Gröna Lund 1973

Curt Delander Collection

Sebastian Duran och Hans Christian Duran

Christina Nilsson var det absoluta exemplet på en klassresa – från enkla förhållanden i en torparfamilj i Småland till kungliga palats och internationell berömmelse. 



Efter en fattig barndom och att ha upptäckts när hon sjöng folkvisor på en marknad utbildades Nilsson i Stockholm och Paris. Hon debuterade som operasångerska i Paris 1864 i Verdis La Traviata och blev snabbt känd som ett musikaliskt och sceniskt geni. Hennes röst och scenpersonlighet gjorde henne snabbt till sin tids främsta sångerska, särskilt i poetiska och tragiska roller som Lucia di Lammermoor och Faust. 



Under sin 24-åriga karriär framförde hon endast 22 roller i 19 operor men blev en av de mest hyllade sopranerna i historien. Hon utnämndes till kejserlig österrikisk-ungersk hov- och kammarsångerska samt kejserlig rysk kammarsångerska. Trots sin karriär på världens främsta operascener, från USA och Kanada till Ryssland och Europa, förblev hon trogen sina rötter och framförde alltid svenska folkvisor, där Fjorton år tror jag visst att jag var blev en publikfavorit. 1887 avslutade hon sin karriär för att gifta sig med greven de Casa Miranda.



Nilsson skrev boken Om röstens utbildning. Några råd till unga sångerskor och komponerade egna stycken. Hon blev mycket förmögen och ägnade sig åt omfattande välgörenhet. Vid sin död donerade hon sin stora konstsamling till Nationalmuseum. Det gjordes inga inspelningar av Christina Nilsson och tyvärr finns inte en enda ton bevarad av den röst som förtrollade publiken världen över. Hon avled 1921. 



Föremål i utställningen

Relikvarium: Porträttbyst. Handporträtt i marmor. Bröstdroppar. Cigaretthållare. Mekanisk näktergal. Halsband av matrosers byxknappar. Beundrarbild från drottningen av Spanien.

Katedral: Klänning och gördel i siden med broderier i glaspärlor burna 1868 som Ofelia i operan Hamlet på Théâtre Impérial de l'Opéra i Paris 

Kulturparken Småland  



Christina Nilsson was the quintessential example of a rags-to-riches story—rising from humble beginnings in a peasant family in Småland to royal palaces and international fame.



After a poverty-stricken childhood and being discovered while singing folk songs at a market, Nilsson was educated in Stockholm and Paris. She debuted as an opera singer in Paris in 1864 in Verdi's La Traviata and quickly became renowned as a musical and stage genius. Her voice and stage presence immediately established her as the leading soprano of her time, especially in poetic and tragic roles such as Lucia di Lammermoor and Faust. 



During her 24-year career, she performed only 22 roles in 19 operas but became one of the most acclaimed sopranos in history. She was appointed an Imperial Austrian-Hungarian Court and Chamber Singer and an Imperial Russian Chamber Singer. Despite her successful career on the world’s premier opera stages, from the USA and Canada to Russia and Europe, she remained true to her roots and always performed Swedish folk songs, with I Remember When I Was Seventeen (Fjorton år tror jag visst att jag var) becoming a crowd favorite. In 1887, she retired from her stage career to marry Count de Casa Miranda.



Nilsson wrote the book About Voice Training. Some Advice to Young Singers and composed her own pieces. She became very wealthy and dedicated herself to extensive charity work. At her death, she donated her vast art collection to the Swedish Nationalmuseum. Unfortunately, no recordings of Christina Nilsson exist, and not a single note is preserved of the voice that enchanted audiences worldwide. She passed away in 1921.



Exhibition items: 

Reliquary: Porträttbyst. Handporträtt i marmor. Bröstdroppar. Cigaretthållare. Mekanisk näktergal. Halsband av matrosers byxknappar. Beundrarbild från drottningen av Spanien. 

Cathedral: Silk dress and sash with glass bead embroidery, worn in 1868 as Ophelia in the opera Hamlet at Théâtre Impérial de l'Opéra in Paris

Kulturparken Småland