Aprikosa altaret

 Alice Eklund var en central gestalt i svensk teater under 1930- och 1940-talen. Hon föddes 1896 som dotter till Anna Hofman Uddgren, Sveriges första kvinnliga filmregissör, vilket gav henne en konstnärlig och banbrytande start i livet. Alice gick i sin mors fotspår och blev en mångsidig artist, regisserade själv filmen Vi två (1930) och hade en framträdande roll inom svensk teater och film.



Tillsammans med sin make, skådespelaren och teaterdirektören Ernst Eklund, utgjorde hon ett av Sveriges mest älskade teaterpar på 1930- och 1940-talen. Paret drev flera teatrar i Stockholm och skapade en rad hyllade föreställningar. Alice var både skådespelare och delaktig i de administrativa och konstnärliga aspekterna av verksamheten.



Ett av hennes mest minnesvärda bidrag till svensk teater var uppsättningen av Tolvskillingsoperan, där hon spelade Polly och Ernst gestaltade Mackie Kniven. Efter att ha sett föreställningen i Berlin förvärvade paret rättigheterna och blev först med att sätta upp pjäsen i Sverige, där den sedan blivit en stor succé.



Föremål i utställningen

Relikvarium: Hållare med cigarettmunstycken

Katedral: Rosa aftonklänning buren vid flertal tillfällen cirka 1945 - 1955

Design: NK:s franska damskrädderi 

Privat ägo



Alice Eklund was a central figure in Swedish theatre during the 1930s and 1940s. Born in 1896 as the daughter of Anna Hofman Uddgren—Sweden’s first female film director—she was introduced to the arts at an early age and continued her mother’s pioneering legacy. Eklund became a versatile artist, directing the film Vi två (1930) and playing a prominent role in Swedish theatre and film.



Together with her husband, actor and theatre director Ernst Eklund, she formed one of Sweden’s most beloved theatre duos of the 1930s and 1940s. The couple managed several theatres in Stockholm and staged numerous acclaimed productions. Alice worked both as an actress and behind the scenes in administrative and artistic roles.



One of her most memorable contributions to Swedish theatre was the production of The Threepenny Opera, where she played Polly and Ernst portrayed Mack the Knife. After seeing the production in Berlin, the couple acquired the rights and became the first to stage the play in Sweden, where it became a major success.



Exhibition Items

Reliquary: Cigarette holder case

Cathedral: Pink evening gown worn on multiple occasions, c. 1945–1955

Design: NK’s French Dressmaking Atelier

Private Collection

Ewa Fröling är en av Sveriges mest framstående skådespelare med en lång karriär som spänner över film, teater och tv. Hon föddes i Stockholm 1952 och utbildade sig vid Statens scenskola i Malmö och debuterade på scenen på 1970-talet.



Fröling blev ett välkänt namn för den breda publiken genom sin roll i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982), där hon levererade en oförglömlig rolltolkning som Emilie Ekdahl. Filmen belönades med flera Oscars och gjorde Fröling internationellt uppmärksammad. Hon har gjort över 50 filmroller och har bland annat uppmärksammats för sina starka rollinsatser i Gunnel Lindbloms Sally och friheten (1981), Lasse Hallströms Mitt liv som hund (1985), Sven Nykvists Oxen (1991) samt ett flertal filmer av Colin Nutley som Sista Dansen (1993) och Gossip (2000). 



Hon har sjungit med Lars Forsell på albumet Jag har två sidor (1994), regisserat på Dramaten, skrivit för Radioteatern och är återkommande uppläsare i Dagens Dikt i P1.



På teaterscenen har hon spelat ett brett spektrum av hyllade roller, från klassiska dramer till moderna uppsättningar, och även om hon huvudsakligen varit knuten till Dramaten har hon även varit engagerad vid flera av Sveriges största scener. Ständigt i rörelse och nyfiken på nya sammanhang, utrustad med mod, rapp humor och en dos helig vrede syresätter hon svenskt kulturliv och inspirerar unga att våga.



Författardebuten, fritt baserat på hennes eget liv, skedde med Moder Liv (2021) och följdes av Att störa ett väsen (2022) och En en stare i fickan (2024). Fröling har belönats med flera priser för sitt arbete, däribland Guldbaggen för sin roll i Smärtgränsen (1983).



Föremål i utställningen

Relikvarium: Tuggat tuggummi.

Katedral: Aftonklänning i aprikosfärgad chiffong buren 1982 som Emilie Ekdahl i filmen Fanny och Alexander

Design: Marik Vos Svenska

Filminstitutet   Ewa Fröling



Ewa Fröling is one of Sweden’s most distinguished actors, with a career spanning film, theater, and television. Born in Stockholm in 1952, she trained at the National Theatre School in Malmö and made her stage debut in the 1970s.



Fröling became well-known to a wide audience through her role in Ingmar Bergman's Fanny and Alexander (1982), where she delivered an unforgettable performance as Emilie Ekdahl. The film won several Oscars and brought international recognition to Fröling. She has appeared in over 50 film roles and has been noted for her strong performances in Gunnel Lindblom’s Sally och friheten (1981), Lasse Hallström’s Mitt liv som hund (1985), Sven Nykvist’s Oxen (1991), and several films by Colin Nutley, including Sista Dansen (1993) and Gossip (2000).



She has also sung with Lars Forsell on the album Jag har två sidor (1994), directed at Dramaten, written for Radio Theatre, and is a recurring reader in Dagens Dikt on P1.



On the theater stage, she has played a broad spectrum of acclaimed roles, from classic dramas to modern productions. While primarily associated with Dramaten, she has also been engaged at several of Sweden’s major theaters. Always on the move and curious about new contexts, equipped with courage, sharp humor, and a dose of righteous anger, she oxygenates Swedish cultural life and inspires young people to dare.



Her authorial debut, loosely based on her own life, came with Moder Liv (2021), followed by Att störa ett väsen (2022) and En en stare i fickan (2024). Fröling has been awarded several prizes for her work, including a Guldbagge for her role in Smärtgränsen (1983).



Exhibition Items

Reliquary: Chewed gum

Cathedral: Apricot-colored chiffon evening dress worn in 1982 as Emilie Ekdahl in the film Fanny and Alexander

Design: Marik Vos

Swedish Film Institute

Revyprimadonnan Git Gay föddes som Birgit Carp och var en av Sveriges mest glamorösa och ikoniska underhållare. Hon slog igenom på 1950-talet i Sigge Hammarlunds och Karl Gerhards revyer och kom att bli en självklar stjärna i svenskt nöjesliv. Med sin eleganta och extravaganta stil med plymer, lösögonfransar och paljetter gjorde hon entré som ingen annan och satte under årtionden sin oförglömliga prägel på den svenska revyscenen.



Git Gay blev en pionjär när hon skapade Sveriges första restaurangshow på Lorensbergsteatern i Göteborg. Där blev hon en ledande primadonna och var inte bara huvudnummer uten ansvarade även själv för kostym, koreografi och regi. Bland hennes spektakulära klädkreationer fanns en 10 kilo tung glasklänning, en klänning i äkta leopardskinn och en i guldlamé. Scenerna dränktes i gulddraperier av scenografen Folke Fasth, och textmaterialet skrevs av legendarer som Hagge Geigert och Beppe Wolgers. Hon samarbetade med även samtida storheter som Nils Poppe, Bert-Åke Varg och Fred Åkerström.



Totalt blev det 20 Lorensbergsshower fram till 1978, men hon fortsatte att medverka i en rad andra shower därefter, och hon gjorde sitt sista framträdande på Liseberg 1991. Namnet Git Gay har blivit synonymt med glamour och lyx i svensk underhållning och hon är ihågkommen som en av landets största och mest egensinniga revyartister. 



Hon dog 2007. Stiftelsen Git Gays Artistfond delade 2008 - 2018 ut Git-Gay stipendiet till hennes minne.



Föremål i utställningen

Relikvarium: Örhängen. Porträttbyst med solglasögon och piedestal. Askkopp i form av sombrerohatt.

Katedral: Persiko- och guldfärgad långklänning buren under 1980-talet i Git Gay-show på Lorensbergsteatern

Dansmuseet



Revue-primadonna Git Gay, born Birgit Carp, was one of Sweden’s most glamorous and iconic entertainers. She rose to fame in the 1950s in revues by Sigge Hammarlund and Karl Gerhard, quickly becoming a mainstay in Swedish entertainment. Known for her elegant and extravagant style bedecked with feathers, false eyelashes, and sequins, she knew how to make an entrance like no other, leaving an indelible mark on the Swedish entertainment scene.



Git Gay was a pioneer when she created Sweden’s first restaurant show at Lorensbergsteatern in Gothenburg. There, she emerged as a leading primadonna, not only starring but also taking charge of costumes, choreography, and direction. Among her spectacular costumes were a 10-kilogram glass-bead dress, a genuine leopard skin dress, and one made of gold lamé. The stage was draped in golden curtains by scenographer Folke Fasth, with scripts penned by legends such as Hagge Geigert and Beppe Wolgers. She also collaborated with contemporaries like Nils Poppe, Bert-Åke Varg, and Fred Åkerström.



In total, Git Gay created 20 Lorensberg shows until 1978, but she continued to participate in various other shows thereafter, and made her last appearance at Liseberg in 1991. The name Git Gay has become synonymous with glamour and luxury in Swedish entertainment, and she is remembered as one of the country’s greatest and most distinctive revue artists.



She died in 2007. The Git Gay Artist Fund, established in her memory, awarded the Git-Gay Scholarship from 2008 to 2018.



Exhibition Items

Reliquary: Earrings. Portrait bust with pedestal and sunglasses. Ashtray in the shape of a sombrero hat.

Cathedral: Peach and gold-colored long dress worn during the 1980s in a Git Gay show at Lorensbergsteatern.

Dansmuseet 

 Lili Ziedner var en skådespelare och revyartist vars träffsäkra komik och djärva framtoning gjorde henne till en av sin tids mest minnesvärda scenkonstnärer.



Ziedner fick sitt stora genombrott som konferencier i Cabaret Läderlappen 1917. Hon var en av Karl Gerhards stjärnor under åren 1921–1931 och gjorde sig särskilt känd för sina porträtt av elaka karikatyrer och satkärringar, men blommade särskilt ut när hon med vass och träffsäker replikföring fick vända sig direkt till publiken.



Även om det mesta av Ziedners scenkonst har gått förlorad fick mycket skandalstatus i sin tid, som när hon spelade en “oemotståndligt sedlighetsivrande småstadsborgmästarinna” en av 1920-talets mest utskällda filmer Cirkus Bimbini (1923) som enligt en recensent “slog rekord i fråga om barnslighet, klumpighet och hullerombuller-komik i en tarvlig inramning”. I ännu en skandalomsusad film, den nu kultförklarade Pensionat Paradiset (1937), spelade Ziedner folklustspelets stereotypa societetsdam fröken Cronblom som vid läsningen av tidningen beklagar sig över att “det är så rysligt få döda idag”. Hon straffas för sitt högmod genom att trassla in sig i en solstol, och att smörja in sig med skokräm i tron att det är solkräm, och Ziedner fick tillfälle att briljera med sin utvecklade känsla för ren och sann clownkonst. 



Lili Ziedner avled 1939. 



Föremål i utställningen

Katedral: Gulrandig sidenklänning med chiffongisättning buren 1937 som fröken Cronblom i filmen Pensionat Paradiset.

Svenska Filminstitutet 



Lili Ziedner was an actress and revue artist whose sharp-witted comedy and bold stage presence made her one of the most memorable performers of her time.



Ziedner had her major breakthrough as the master of ceremonies at Cabaret Läderlappen in 1917. She was one of Karl Gerhard's stars during the years 1921–1931 and became especially known for her portrayals of spiteful caricatures and shrewish women, but she truly shone when her sharp and precise dialogue allowed her to engage directly with the audience.



Although much of Ziedner's stage art has now been lost, her work often reached scandalous status in its time, such as when she played an "irresistibly moralizing small-town mayoress" in one of the most criticized films of the 1920s’, Cirkus Bimbini (1923). A critic described the film as "setting new records in terms of childishness, clumsiness, and hullabaloo comedy in a tacky setting." In another scandal-ridden film, the now cult-classic Hotel Paradise (1937), Ziedner played the stereotypical society lady Miss Cronblom, who, while reading the newspaper, laments that "there are terribly few deaths today." When she is punished for her pride by getting tangled in a sun chair and mistakenly rubs shoe polish on herself thinking it is suntan lotion, Ziedner is given opportunity to excel with her refined sense of pure and genuine clown-humor.



Lili Ziedner passed away in 1939.



Exhibition items

Cathedral: Yellow-striped silk dress with chiffon inserts, worn in 1937 as Miss Cronblom in the film Hotel Paradise

Swedish Film Institute

 Tollie Zellman var en av den svenska scenens största komedienner under 1900-talets första hälft, vida omskriven och folkligt älskad men idag nästan bortglömd. Hon debuterade som 19-åring utan familjens stöd 1906 och fick sitt genombrott på Folkteatern 1911 i rollen som Jenny i folklustspelet 33,333. Hennes största framgång på scen och i radio var rollen som Mrs. Dulcia Baxter i komedin Mollusken, men andra framgångar inkluderade änkedomprostinnan Julia Hylténius i Hans nåds testamente, Nu kommer Madame, Dulcie, och som Grevinnan Sangiorgi i farsen Otrogen. 



Zellman hade en mycket säregen aristokratisk spelstil och var en primadonna både på och utanför scenen - begåvad, känslig och van att få sin vilja igenom. Hon hade ett mycket säreget, släpigt sätt att tala som kollegan Hjördis Petterson beskrev som “en stavelse i minuten”. 



Under sin 50 år långa karriär medverkade hon i lika många filmer och Zellman filmdebuterade redan 1906 i en av de första svenska spelfilmerna, den nu förlorade Lika mot lika. Hon spelade ofta nyckfulla primadonnor och vällustiga, vimsiga adelsdamer och har beskrivits som en svensk Mae West, och en originell och färgstark ysterhetsvamp. Hon spelade en rad paranta, förföriska överklassdamer med stark vilja i Fröken Vildkatt (1941), Blåjackor och Idel ädel adel (1945), och iklädde sig rollen som operaprimadonnan Sophie Strååk i Kungen kommer (1936), och gjorde flera roller som alkoholiserade, sylvassa och neurotiska teaterdivor som Nanny Högfelt i Karriär (1938) teaterdirektris Rosa Tonelli i En trallande jänta (1942) och skådespelerskan Lisa Albert i Det brinner en eld (1943).  Sitt livs roll gjorde hon som den tragiska självmordsbenägna skådespelerskan Cora Anker i Hasse Ekmans Medan porten var stängd (1946), där hennes insats hyllades som “ett fullständigt mästerverk, en kuslig pricksäcker studie i mänskligt förfall”. Manusförfattaren och regissören Hasse Ekman, som känt Zellman sedan barnsben, hade lånat drag av Zellman till den övergivna teaterdivan Cora Anker.  Tollie Zellman avled 1964 och hennes dotter Lill-Tollie Zellman gick ur tiden 1989.



Föremål i utställningen 

Relikvarium: Autograf. Peruk.

Katedral: Ljusgrön klänning buren 1928 i uppsättningen Hokus Pokus på Oscarsteatern

Nils Harnings samling



Tollie Zellman was one of the Swedish stage's greatest comediennes during the first half of the 20th century, widely celebrated and beloved by the public, though today she is nearly forgotten. She made her debut in 1906 at the age of 19 without her family's support and found success in 1911 at the Folkteatern in the role of Jenny in the folk comedy 33,333. Her greatest success on stage and radio was the role of Mrs. Dulcia Baxter in the comedy Mollusken, but other successes included the widow deaness Julia Hylténius in Hans nåds testamente, Nu kommer Madame, Dulcie, and as Countess Sangiorgi in the farce Otrogen.



Zellman had a distinctive aristocratic style of acting and was a prima donna both on and off stage—talented, sensitive, and accustomed to getting her way. She had a very unique, drawn-out way of speaking which colleague Hjördis Petterson described as "one syllable per minute."



During her 50-year-long career, she appeared in as many films, debuting as early as 1906 in one of the first Swedish feature films, the now-lost Lika mot lika. She often played capricious primadonnas and voluptuous, scatterbrained noblewomen, and has been described as a “Swedish Mae West”, and an original and colorful whirlwind of activity. She portrayed a series of imperious, seductive upper-class women with strong wills in Fröken Vildkatt (1941), Blåjackor and Idel ädel adel (1945), and took on the role of opera prima donna Sophie Strååk in Kungen kommer (1936), and performed several roles as alcoholic, sharp, and neurotic theater divas such as Nanny Högfelt in Karriär (1938), theater director Rosa Tonelli in En trallande jänta (1942) and actress Lisa Albert in Det brinner en eld (1943).



Her lifetime role was as the tragic, suicide-prone actress Cora Anker in Hasse Ekman's Medan porten var stängd (1946), where her performance was hailed as "a complete masterpiece, a chillingly precise study in human decay." Screenwriter and director Hasse Ekman, who had known Zellman since childhood, borrowed traits of Zellman for the abandoned theater diva Cora Anker.



Tollie Zellman passed away in 1964, and her daughter Lill-Tollie Zellman died in 1989.



Exhibition Items

Reliquary: Autograph Wig

Cathedral: Light green dress worn in 1928 in the production Hokus Pokus at Oscarsteatern

Collection of Nils Harning