Utställningar 2006

Konsten åt folket - ett kooperativt kulturarv

21 oktober - januari 2007

Konsumentföreningen Stockholm, 90 år i år, har under 1900-talet byggt upp en betydande samling av konst och konsthantverk genom inköp och egen produktion. Konstsamlingen skildrar KFSs och1900-talets historia - hur politiska, ideologiska val, historiska händelser och förhållanden formade urvalet av konst.

Utställningen Konsten åt folket är en av många möjliga för att skildra den historia som Konsumentföreningen Stockholm redovisar genom sina inköp av konstverk. Bilderna ger en översikt av detta kollektivets böljande tankar om vad konsten skall representera för betraktaren. Inköpen har skett över lång tid och gjorts av många olika personer från skilda kriterier. Konsten har köpts både från centralt och lokalt håll i organisationen. Den unika samlingen är idag en mångfacetterad historia om både känsla och intellekt, ideologi och strategi ur kooperationens djupa led.  
Konst som protest, konst som ideologisk väckarklocka, konst som estetiskt objekt, konst som romantisk eller kontemplativ rogivare. Allt ryms i denna närhistoria, i en föränderlig men samtidigt ständigt närvarande diskussion. God, kvalitativ konst till ett överkomligt pris var riktmärken för den folkbildande verksamhet som KFS arbetade för. Det är både en pragmatisk och engagerande historia om ett Sverige byggt på Folkhemmets ideal och tankar om en vackrare vardag för alla.

Ida Lorentzen - White Light

26 augusti - 15 oktober

Ida Lorentzen har kallats stillhetens målare. Hennes motivkrets är rum - sparsamt eller inte alls möblerade och karaktäriserade av subtila ljus- och skuggspel. 
Bilderna präglas av en stor integritet även om personliga detaljer saknas. Trots stillheten, som ofta skapas genom vertikala och horisontella linjespel, söker konstnären också efter möjligheten att synliggöra en historia, ett förflutet, i rummets ting och arkitektur. Spår av liv är gestaltade i samspelet med rummets golv och väggar, de enkla möblerna och ljus och skuggor. Rummet och de enskilda tingen glider samman till ett oupplösligt helt där varje möbel även kan ses som en aktör. Den subjektiva synvinkeln förstärks genom att åskådaren i vissa bilder bibringas uppfattningen av att vara inne i rummet snarare än att se det utifrån. 

Hon målar ofta sitt eget fysiska rum, den ateljé som hon arbetar i. Om interiören präglas av stillhet ger ljuset, i glimtar eller diagonala inbrytningar, en flyktighet och påminnelse om tidens gång till bilderna.
  
En av hennes tidiga influenser var den danske konstnären Vilhelm Hammershöi (1864 - 1916) och 2005 visades en utställning, Den forunderlige stillheten, på Blaafarveverket i Modum, Norge, med verk av båda konstnärerna. Liksom hos Vilhelm Hammershöi kan man även i Ida Lorentzens konstnärskap dra längdsnitt till Jan Vermeer van Delft och Pieter de Hooch. Med det undantaget att i Ida Lorentzens bilder saknas människan helt som motiv.

Det omtalade nordiska ljuset finns tydligt i Ida Lorentzens produktion. Ljuset är här en immateriell och förvandlande kraft som omvandlar tingens karaktär så att de mister sina fasta konturer och ytor.

Bilderna kan även, liksom inom det romantiska måleriet, ses som ett slags psykologiska rum där den verklighet hon skildrar blir till en metafor för människans inre och förhållandet mellan detta inre - själen/anden och det yttre - naturen/världen. Hennes måleri är föreställande men har en dragning mot det abstrakta i behandlingen av rummets ytor och avgränsningar.  Men det finns också en kroppslighet i måleriet, ibland som en transparant hud, som talar om minne och tid, ett skönjande av gränser mellan påtaglig närvaro och bortglidande förnimmelser av det som varit.

Perspektivförskjutningar och motivbeskärningar ger rum för en öppen tolkning och i skildringarna finns alltid en spänningsladdad tvetydighet.Ida Lorentzen förbinder en nordisk och en anglikansk tradition. Hon är besläktad med dansken Vilhelm Hammershöi och amerikanen Edward Hopper (1882 - 1967) både andligt och motiviskt. Med en uppväxt i Boston och utbildning i Norge finns en dualism ständigt närvarande i hennes konstnärskap.

Hennes spännvidd över åren går från 1800-talets nationalromantiska måleri till 1970-talets new yorkminimalism men Ida Lorentzens bilder är på ett sätt ett tidlöst måleri - det kan inte kopplas till en bestämd tid, plats eller händelse. 
 
Ida Lorentzen är född i New York 1951 men sedan 1974 bosatt i Oslo.

Hon är utbildad vid Boston University School of Fine Arts, USA, 1970 - 1974 och vid Statens Kunstakademi, Oslo, 1974 - 1979.

I likhet med Carl Milles är hon en av få skandinaviska konstnärer som tilldelats det prestigefyllda priset The Prize of the American Academy of Arts and Letters.

Millesgården presenterar för första gången Ida Lorentzen i ett större sammanhang i Sverige där hon finns representerad i samlingar vid Malmö konstmuseum, Göteborgs konstmuseum samt Norrköpings konstmuseum. Ida Lorentzen är representerad vid ett stort antal offentliga och privata samlingar i USA och Norge.Ida Lorentzen har tidigare visats på bl a Babcock Galleries, New York, Galerie Wentzel, Köln, Kunstnerforbundet, Oslo, Galleri Wang, Oslo, Henie Onstad kunstsenter, Höviksodden, Nordic Heritage Museum, Seattle och Rogaland Kunstmuseum, Stavanger. 

Ett särskilt museum, Nyfossum - Ida Lorentzen museet, är installerat i Modum, Norge.

Ett varmt tack till Kgl. Norsk Ambassade som bidragit till förverkligandet av utställningen.

Elis Eriksson - massa ande ting 

31 maj - 20 augusti

Elis Eriksson var under 1950-talet en etablerad och uppskattad skulptör med flera offentliga uppdrag bakom sig. Med sin första separatutställning 1959 överger han slutligen sin tidigare mer naturalistiska stilinriktning och övergår till ett friare skapande i material som plywood och papper. Med dessa träreliefer och papperscollage införs nu ord och vardagsspråk i bilderna. Kritikerna förbluffas av denna förvandling och själv säger han att han fötts på nytt.

I början av 1960-talet uppmärksammas Elis Eriksson av de unga konkreta poeterna, Bengt Emil Johnson, Åke Hodell, m fl i kretsen kring tidskriften Rondo. Han medverkar i deras framträdanden på Moderna museet. Med utställningen Indijaner å en kåvbåj, om Pavan, på Galerie Burén, 1965, får Sverige sin första stora installation på ett galleri. Han vänder sig mot begreppet Konst som något högtidligt och förmer och behåller ett perspektiv underifrån i sina produkter och "skapandet" är helt enkelt ett "kneg".

Han är en engagerad och ofta provokativ konstnär med ett både stilsäkert och reducerat formspråk. Med den dagliga rapporteringen i radio och tidningar som sin främsta inspirationskälla har Elis Eriksson samhällskritiskt och med en svart humor skildrat orättvisor och dubbelmoral genom en rad bildverk och böcker. Under senare decennier har han i flera utställningar även problematiserat själva konstbegreppet, för att skönja vad som döljer sig bortom dess gränser.

massa ande ting är en retrospektiv utställning och den första stora presentationen av ett sjuttioårigt, mycket produktivt konstnärskap. Elis Eriksson föddes i Stockholm 1906 och det var främst där han bodde och verkade. Han fick sin konstnärliga utbildning på Konstfack (Tekniska skolan) och vid Konsthögskolan under 1930-talet. Han har bl a gjort utsmyckningen till Hallonbergens tunnelbanestation, fontänskulptur i Akalla och två ridåutsmyckningar till Konstfacks nya lokaler vid Telefonplan 2004. Elis Eriksson dog i januari 2006.

Utställningen är producerad av Norrköpings konstmuseum i samarbete med Värmlands museum, Malmö konsthall, Millesgården, Sundsvalls museum samt Skövde kulturhus.

Elina Brotherus - The New Painting

8 april - 21 maj

I sina senaste verk har den finländska konstnären Elina Brotherus med fotografins metoder undersökt klassiska motiv i måleriet. Hon utgår från idén att man kan se fotografi som ett nytt sätt att måla och arbetar med samma problemställningar som de klassiska målarna, men med kameran som verktyg.

Tidigare har Elina Brotherus byggt sina verk kring självbiografiskt material där hon låtit betraktaren ta del av sin egen, personliga historia. Objektet i bilden, konstnären själv, fanns där och delgav sina känslor till betraktaren. Men i samband med projektet The New Painting har hennes arbete förändrats. Hon fokuserar nu på formen och det visuella, även om hon fortfarande själv är modell i bilderna.

Elina Brotherus utgår, som tidigare, främst från den mänskliga kroppen men i The New Painting har hon arbetat utifrån tanken att kroppen är ett tecken för att på så sätt undersöka tecknets betydelse i helheten, det vill säga den gestaltade bilden.

Hon har länge studerat måleri på museer som Musée d´Orsay, Louvren och The National Gallery i London. I utställningen ser vi influenser från dessa studier i kompositioner, färg- och formspråk. Vi känner igen 1600-talets genrebilder, den nakna Venus, Claude Lorrains landskap, Paul Cezannes badande, Pierre Bonnards badrum och Mark Rothkos mjuka färgfält. Vi ser horisonter ur skilda vinklar, landskap, interiörer, ljusstudier, skuggor, dimma och ånga.

För Elina Brotherus handlar fotografi också om makt. The Artist and his Model är en kommentar till den rikliga förekomsten av manliga konstnärer som använt sig av kvinnliga modeller. Förhållandet att vara klädd är specifikt förbundet med mannen medan nakenhet är specifikt för kvinnan / modellen, vilken alltid befinner sig i en utsatt och underställd situation. Den kvinnliga konstnären återtar makten över något som hennes kön fråntagits för mycket länge sedan.Elina Brotherus, född 1972 i Helsingfors, bor och arbetar i Frankrike och Finland. Hon har studerat konst & design vid universitetet i Helsingfors.

The New Painting är ett samarbete mellan Finlands fotografiska museum, Helsingfors, Temple Bar Gallery i Dublin, Niepce museet i Chalon-sur-Saône och Millesgården.

Marc Quinn - Chemical Life Support

21 januari - 26 mars

Den brittiske konstnären Marc Quinn undersöker i utställningen Chemical Life Support den distanserade relation som idag präglar förhållandet till vårt fysiska jag. Han diskuterar det konstruerade begreppet normalitet vilket dagligen präglar våra upplevelser av den andre och av jaget.

I Chemical Life Support visas ett antal skulpterade kroppar i naturlig storlek av personer som alla har en kronisk sjukdom. Genom medicinering ges de möjlighet att leva ett någorlunda "normalt" liv. Konstnären har blandat skulpturens material polymer vax med den livsuppehållande medicinen.

Sin egen son, Lucas, som lider av mjölkallergi, har Marc Quinn gestaltat med tillsats av den laktosfria dryck pojken fått som kostersättning. Den HIV-positiva kvinnan, Silvia Petretti, har fått sin kropp skulpterad med tillsats av bromsmediciner. Carl Whittaker, som överlevt transplantation av inre organ, har gestaltats i vax med tillsats av en medicinblandning som hindrar hans kropp att stöta bort de donerade organen.

För betraktaren ser dessa fridfullt friska och oförstörda ut och sjukdom och utanförskap känns långt borta. Kropparna ser ut att nära nog sväva ovan golvet, i ett slags viktlöst tillstånd. Marc Quinn ställer i denna utställning frågor kring vad vi menar med begrepp som hälsa och vad som upplevs som naturligt. Om skillnaden mellan verklighet och det vi tycker oss uppleva, inte minst när det gäller egna och andras kroppar och hur vi mår.

Marc Quinn blev känd 1991 när han i utställningen Self visade ett självporträtt i en skulptur föreställande sitt eget huvud vars uppbyggnad var gjord helt i konstnärens eget frusna blod. Bysten visades i en frysmonter och gav en bild av den sköra gränsen och balansen mellan liv och död.

Marc Quinns nya skulpturer utvecklar idéer som kan spåras till tidigare verk som "Eternal Spring", en installation där blommor bevarades i sin mest utsökta blomning genom att placeras i silikonfyllda tankar och hölls levande genom ett slags konstgjorda navelsträngar bestående av elektriska ledningar.

I The Complete Marbels, 1999, visades kroppar av personer vilka antingen hade förlorat delar av armar eller ben eller fötts utan dem. Skulpturerna var utförda i marmor i en tradition att jämföra med antik skulptur där ofta delar av extremiteter saknades genom skador men ändå ses som ett kroppsligt ideal.

Marc Quinn, född 1964 och bosatt i London, är sedan flera år ett stort internationellt namn inom konsten. Den 15 september 2005 invigdes en stor marmorskulptur, 3,5 m hög och placerad på en hög pelarsockel, vars titel Alison Lapper Pregnant hänvisade till modellen, en höggravid, neurocedynskadad kvinna. Skulpturen som finns placerad på Trafalger Square i London har rönt stor uppmärksamhet och modellen, själv konstnär, ser statyn som en hyllning till "modern kvinnlighet och moderskap".

Marc Quinn har bl a haft soloutställningar på Tate Gallery, london, 1995, Konstverein Hannover, 1999, Fondazione Prada, Milano, 2000, Tate Liverpool, 2002 och The Irish Museum of Modern Art, Dublin, 2004.

Chemical Life Support är Marc Quinns första separatutställning i Skandinavien.
Vi använder cookies för att ge dig en bättre användarupplevelse