Amerikanaren
Claes Hakes första offentliga uppdrag gällde ett bostadsområde som HSB byggde på Hisingen i Göteborg i slutet av 1960-talet. Utställningens mest uppseendeväckande konstverk, Amerikanaren från 1969, är en del av det uppdraget. Amerikanaren sitter på väggen som ett monument över en epok då konsten tog plats och väckte känslor. Konstverket, idag 41 år gammalt, har en påtaglig aktualitet.
I slutet av 1960-talet hade Claes Hake just avslutat studierna på Valands konstskola. Plasten var ett nytt material som tilltalade många konstnärer. Det hade ingen historisk belastning som brons eller sten utan var en del av vardagen.
Då Claes Hake fick uppdraget av HSB gällde beställningen fyra väggskulpturer. En av skulpturerna blev en stor, närmast organisk form, att likna vid en väldig sjöstjärna eller ett horn med vassa taggar från en gigantisk hjort. Konstnären målade skulpturen med ett mönster som leder tankarna till den amerikanska flaggan och döpte den till ?Amerikanaren?. Därmed vägrade direktörerna på HSB att acceptera verket som de ansåg var politiskt. En klassisk konststrid utbröt och HSB bröt avtalet. De ansvariga från HSB lät Claes Hake förstå att om han inte höll tyst om turerna kring Amerikanaren skulle de se till att alla västsvenska konstnärer nekades offentliga uppdrag! Självklart höll han inte tyst utan visade Amerikanaren på flera utställningar tillsammans med ett utdrag från det mötesprotokoll där hotet fanns inskrivet. Claes Hake säger idag att han aldrig kommit i fråga för konstnärliga uppdrag från HSB sedan dess.
Efter det låg den omstridda Amerikanaren nedpackad under flera år. Idag ägs verket av Göteborgs Konstmuseum. Då museet 1998 gjorde utställningen Hjärtat sitter till vänster, en bred presentation av
60-talets politiska konst, var Amerikanaren en självklar del.
Nedslag i olika årtionden
Utställningen på Millesgården är inte en heltäckande retrospektiv presentation av Claes Hakes hela konstnärliga verksamhet. Istället ser vi nedslag i olika årtionden.
Tre skulpturer i färgad plast härstammar, liksom Amerikanaren, från 60-talet. Det var en tid då konsten inte bara var politisk utan ofta även komisk.
Skulpturernas starka färger och tydliga former ger associationer i olika riktning som omedelbart kortsluts då man läser de ingraverade titlarna. På den rödbruna står det till exempel: Oftast räcker en enda tablett.
På frågan vad titeln har för hemlig innebörd, svarar Claes Hake att det var en reklamslogan för en värktablett.
Expressionism
Under 1970 och 80-talen arbetade Claes Hake med traditionella material som lera, gips och brons. Konstverken, både de föreställande och icke-föreställande, är expressionistiska. Då tillkom bland annat relieferna som visas i rummet mot Värtan.
I de sex bronsrelieferna Natt och dag är dynamiken våldsam. Spåren efter konstnärens händer i leran är tydliga och bronsen buktar sig i kraftfulla former som än häver sig mot betraktaren, än drar sig tillbaka. Den för brons märkliga patineringen med färger från djup svärta till olika gröna och klara blåa nyanser ökar upplevelsen av rörelse liksom spelet mellan ljus och skugga.
En abstraktion har ofta sin utgångspunkt i något upplevt som skalats av alla oväsentligheter, abstraherats, till dess endast själva essensen återstår. Ett hav i storm, ett åskväder, demoner i en människas; vad som varit utgångspunkten för ett abstrakt, expressionistiskt konstverk är oväsentlig. Det viktiga är de motstridiga krafterna och den våldsamma rörelsen. Relieferna, med sin formrikedom, passerar nästan gränsen för vad som kan kallas relief och blir till skulptur i rummet.
De två större relieferna, del 5 och 6 ur spanska serien, har samma dynamik men en helt annan färgskala. De är gjutna i fiberbetong och bemålats med grafit och järnoxid utblandat med schellack, samma pigment och vätska som Claes Hake ibland använder till sina teckningar.
